Det Olle Westerberg, fjärde generationen i företaget, och hans far Hans, 87, inte vet om tågvirke – rep och snören – är inte värt att veta.
De kan engagerat och kunnigt berätta om repets minsta beståndsdelar, från fibrer till garner och så kallade kardeler, som i sin tur slås, eller tvinnas, ihop till ett rep.
Treslagna rep är vanligast, det vill säga: tre kardeler bildar ett rep.
Under hela processen gäller det att få olika tvist på materialet för att få en bindande kraft.
Många små steg alltså, fram till slutprodukten.
Historien börjar med gammelfarfar, repslagarmästare Knut Westerberg, som startade företaget 1889. Han var först verksam i Söderköping för att sedan flytta till Norrköping.
– Han var en stolt och rakryggad man, berättar Olle Westerberg.
Gammelfarfar har lämnat efter sig en berättelse om sju år som lärling, fjorton timmars arbetsdag och sången som sällskap på repslagarbanan.
När repslageriet 1960 flyttade till Smedby var det från Butängen, där Bollspelaren finns i dag. Orsaken till flytten: nya vägar skulle dras genom industriområdet.
Då var det Olles farfar Thomas och pappa Hans som drev företaget.
Westerbergs repslageri har överlevt genom att hela tiden anpassa sig till den nya tiden, bygga nytt och skaffa moderna maskiner – samtidigt som man bevarat och fortfarande använder maskiner och utrustning från åren som gått.
– Vi har produktion från tre århundraden. Det är det som är unikt med det här företaget, säger Olle Westerberg som tycker att det är kul att det finns ett repslageri kvar i den gamla sjöfararstaden Norrköping.
Westerbergs är det enda repslageriet i Sverige som fortfarande har en kommersiell verksamhet.
– Det finns ingen annan som håller på med repslagning, mer än musealt, säger Olle Westerberg och nämner repslagarmuseet i Älvängen norr om Göteborg, resterna av den forna kollegan Carlmarks som gick i konkurs 2003.
Repslagarbanan som byggdes upp i Smedby var lite kortare än den gamla, men ändå imponerande: 150 meter lång. Ett levande museum, säger Olle Westerberg.
Den som kan repslagarbanan bäst är Olles pappa Hans Westerberg.
– Han har gjort många handslagna linor ute på banan, säger Olle Westerberg.
I vår ska Westerbergs spela in en videofilm för att dokumentera hantverket.
Vid flytten till Smedby byggde man en ny maskinhall och köpte in begagnade repslagningsmaskiner från 1900-talet, där den äldsta maskinen är engelsk och daterad 1939. De körs fortfarande.
1996 byggde Westerbergs en butikslokal, lager, och kontor. 2004 köpte man in toppmoderna maskiner.
Den egna produktionen är slagna rep och snören, som färgade bomullssnören, makramésnören, kakelsnören och en polyesterlina som ska likna tjärad hampa. Allt flätat köper man däremot in från företag i Lettland, Slovakien och Asien.
Ett arbete som görs på plats är att kapa upp, splitsa och göra knoparbeten.
Tore Dahlström, som jobbat här i 20 år, visar hur man gör en ögla genom att ta upp linan i dess beståndsdelar, vända tillbaka och splitsa in den enligt ett bestämt mönster. Är det snyggt blir det också starkt.