Leah är uppväxt i Norrköping och har en stor del av sin släkt och vänner kvar i Norrköping, men hon bor idag i Stockholm. När vi hörs på telefon berättar hon att det börjar närma sig årsdagen för att hon både födde och förlorade sitt första barn.
– Det blir inte lättare för att det har gått några år, årsdagen är fortfarande speciell, säger hon.
När Leah blev gravid var lyckan total, hon och hennes man hade haft problem att bli gravida så barnet var mycket efterlängtat. Men i vecka 21, på ett ultraljud där de skulle få reda på vilket kön den väntande bäbisen hade, upptäcktes ett allvarligt hjärtfel. Det konstaterades att barnet hade något som kallas hypoplastiskt vänsterkammarsyndrom (HLHS) vilket innebär att den vänstra kammaren saknas.
– Det blev väldigt turbulent. All lycka vändes till ren oro.
– Vi fick frågan om vi ville fortsätta eller avsluta graviditeten, men att vi ville fortsätta var inget frågetecken för oss. Vi ville ge honom alla chanser att leva och göra allt vi kunde. Vi hoppades på det bästa, säger Leah.
Det planerades för att förlossningen skulle ske i Göteborg där det finns en enhet som är bland de främsta i världen när det gäller att rädda barn med hjärtfel av det här slaget.
– Tanken var att Alexis (som sonen skulle heta, reds anm.) skulle opereras direkt efter födseln, sen en operation till efter fyra månader och en tredje efter ett år.
Men så blev det inte. Förlossningen blev långdragen och direkt när Alexis kommit ut sprang personalen iväg med honom. Han kopplades till en respirator och det stod snart klart att det var ett mycket allvarligare fel på hjärtat än man kunnat förutse. Efter flera timmars undersökningar och konferens mellan läkare, kom beskedet.
"Det finns tyvärr inget vi kan göra. Ni kan säga till när ni är redo att koppla bort respiratorn." Det kändes som att marken öppnade sig.
– Jag fick hålla honom i min famn när han tog sitt sista andetag. Det var så brutalt. Att se den lilla bröstkorgen lyfta sig, och så höra honom kippa efter luft, och så blir det knäpptyst. Då var klockan 19.30.
I stället för att åka hem och starta ett nytt liv med sin bäbis fick de åka hem för att planera för en begravning.
– Det var så bisarrt. Vi gick runt på kyrkogården i fyra timmar och letade efter vilken plats vi ville ha. Det är en helt absurd grej att göra som nybliven förälder.
Efter det som hänt fick Leah hjälp genom samtal med både terapeut och psykolog, först genom vården och sen genom sin arbetsplats. Det var bra, men inte tillräckligt.
– Många tänker att det räcker med några veckor, eller månader, men man behöver oftast hjälp mycket längre. Omgivningen har också en tendens att försvinna, men man själv har oftast fortfarande samma behov.
Av en slump kom hon i kontakt med Svenska Institutet för sorgbearbetning och via dem gick hon en utbildning som har gjort henne till certifierad handledare i sorgbearbetning. Nu hjälper hon andra på sin fritid samtidigt som hon tillsammans med en vän driver podden "Sorgsnack med Leah och Jennie".
– Vi berör allt som har med sorg och döden att göra. Det är mycket som är tabubelagt fortfarande. Vi måste våga prata mer om sorg. Det är inte bara kopplat till dödsfall utan det kan vara en skilsmässa, ekonomiska förluster eller sjukdomar som är obotliga.
Podden har fått bra respons och det är många som vill vara gäster i programmet.
– Folk har ett behov av att prata och dela med sig. Många som har förlorat ett barn säger att de vill prata om sitt döda barn för det är ett sätt att hålla sina minnen vid liv och ett sätt att bearbeta förlusten.
Leah jobbar nu som kommunikatör och projektledare på Hjärtebarnsfonden, en organisation som finns för barn födda med hjärtfel och deras föräldrar. Hon känner tacksamhet över att få möta barn som haft samma hjärtfel som Alexis, och som har överlevt.
Att både jobba med "hjärtebarn" och att stötta andra i sorg betyder mycket för Leah.
– Dels är det ett sätt att fortsätta bearbeta. Det är något man gör hela tiden, du lever med det och det är ingenting som försvinner. Samtidigt känner jag att jag behöver vända eländet till något positivt och kunna hjälpa och stötta andra. Jag måste också försöka leva mitt liv ännu mer, eftersom Alexis inte fick chansen att göra det.