Lasses son tog sitt liv: "Tiden läker inte såren"

Någon gång under förmiddagen sattes slutpunkten för ett 40-årigt liv, en vandring på jorden som länge kantats av dåligt psykiskt mående och sökande efter sammanhang och mening. 

– Tiden läker alla sår? Det är skitsnack. Jag kommer aldrig bli mig själv igen, säger Lasse, knappt nio månader efter telefonsamtalet som förändrade allting.

Samtalet kom från Davids före detta partner och informationen landade som ett stenhårt knytnävsslag i magen: "Nu har han gjort det."

Att förra flickvännen uttryckte sig just så berodde på att David tidigare försökt att ta sitt liv. Familjen hade fått lära sig att leva med rädslan att David inte skulle orka mer och nu var allt över.

Den avgrundsdjupa sorgen ligger som en blöt filt över lägenheten på Såpkullen där väggar, bord och hyllor är täckta med foton, affischer och andra minnessaker från den nära vänskapen med världsartisten, countrylegendaren Johnny Cash.

På några bilder plirar en liten mörkhårig grabb mot fotografen. Det är en ung David som glatt poserar med Johnny Cash vid ett besök i Nashville i USA i början på 90-talet. Det ser familjärt och trevligt ut. Ett fint minne.

I dagarna är det som av en händelse exakt 40 år sedan Johnny Cash besökte Norrköping och Himmelstalundshallen för ett bejublat framträdande, ett jubileum som Lasse och hans The Big River band vårdar genom två konserter i Söderköping (bokhandeln) och i S:t Johannes kyrka i Norrköping den 3 respektive 8 november.

Spelningarna blir också en hyllning till den bortgångne sonen.

– Konserten heter "Live forever". Jag kommer att börja genom att tända ett ljus för David.

I bandet kamperar han tillsammans med kompisarna Roger Fremred på bas, Leif Stenbom på gitarr samt Goce Lamevski, sång och gitarr.

Även om musiken kan skänka stunder av tröst går det inte en dag utan att Lasse tänker på David. Frågorna är många och jobbiga, men svaren dessvärre få och endast spekulativa.

Relationen var inte alltid smärtfri mellan far och son men sista kontakten, två veckor innan självmordet, var ändå positiv.

– Han fyllde 40 år och jag swishade över en peng till honom och grattade. Han svarade att han var tacksam och att det betydde mycket att jag hörde av mig till honom. När vi gick i hans lägenhet, sex dagar efter hans död, var jag beredd på att hitta ett brev eller något men det fanns inget sånt. Det är nog bara på film man hittar avskedsbrev.

Månaderna som passerat sedan februari har varit svåra, både psykiskt och fysiskt för Lasse som är multisjuk. Han upplever att några av vännerna dragit sig undan, kanske för att slippa tala om det svåra och jobbiga.

– Jag har själv varit labil och svår. Men jag vill inte att folk ska säga typ "hör av dig om du behöver snacka", för det är värdelöst. Hellre "jag kommer förbi, så snackar vi". 

David föddes i Colombia 1982. Enligt Lasse är adopterade personer överrepresenterade i självmordsstatistiken.

– Jag läste att det är fyra eller fem gånger så vanligt, det är en skrämmande läsning. När min fru Gunnel avled 2007 rasade allt för David. Hans mamma var hans stora trygghet i livet.

Sonen hann själv bli pappa till en dotter.

– Som han avgudade. Och hon avgudade honom, vet Lasse.

Han tycker inte att David fick tillräckligt med stöd under sin livstid.

– Jag anser att de kunde ha agerat annorlunda med tanke på de tidigare självmordsförsöken, jag tänker främst på psykiatrin och boendestödet. Han måste ha känt sig fruktansvärt ensam på slutet.

– För mig är det ändå viktigt att minnas den glada och humoristiska David som kämpade med sig själv och var en fin pappa till sin dotter, inflikar Lasses särbo Annette Wallsing.