För familjen Riemer från Lindö är 27-årige Alexanders sjukdomsförlopp ännu idag, ett år senare, ett trauma.
Frustration och ilska är två återkommande teman och nyligen gjordes en anmälan till IVO.
Han har själv svårt att prata om det som hänt och alla känslor som kom efteråt.
– Jag mådde så dåligt både fysiskt och psykiskt. Jag visste ju inte om jag skulle överleva för det kändes inte så. Jag hade en stark dödsångest, berättar Alexander.
Ärren efter de tre operationerna i hals och på bålen är inte lika tydliga längre, men innanför huden finns fortfarande öppna sår i form av frågor om vad som kunde hänt i ett värsta scenario och varför hjälp nekades när måendet nådde bottennivåer.
Det började med feber, värk och en böld i halsen.
– På nyårsdagen förra året fick Alexander ont i halsen, vi trodde det var en regelrätt förkylning. Från 1 januari till den 4 januari låg han själv i sin lägenhet i Haga. Han kräktes vid minsta intag och kunde inte dricka en droppe vatten utan att spy, minns Maria Riemer, Alexanders mamma.
Den 7 januari kontaktades nätläkaren Kry.se, som slog fast att han måste uppsöka akuten om han inte fick komma till vårdcentral.
Då hade man några dagar tidigare upptäckt en knöl utanpå halsen.
– Första mötet på akuten, då var han rätt sliten efter att i flera dagar varit liggande. Han fick träffa en sköterska som knappt tittade på honom, bara tog blodtryck och konstaterade: "Nej, det är ingen fara med honom".
Fem timmar senare, på eftermiddagen den 7 januari, fick han träffa en läkare.
– Då kunde Alexander inte ens prata ordentligt men han kunde i alla fall fråga om man inte kunde ta lite prover. "Nej, nej, det är övergående", sa läkaren.
Men infektionen långt bak i halsen rasade som en skogsbrand. Fusobakterierna satte Alexander i en väldigt svår situation.
– Jag tyckte att det var väldigt konstigt att man inte tog några tester. Det enda läkaren sa till mig var att ”gå hem och vila och ta full dos av värktabletter" vilket var omöjligt då jag hade svårt att svälja för att jag var så svullen.
På fredagen togs ett covid-test. På vägen dit fick Maria stanna bilen för att sonen behövde kräkas. Efter provtagningen skjutsade Maria hem Alexander till lägenheten. Hon var djupt bekymrad men fick säga hejdå där i bilen.
– Jag ville inte lämna honom men Alexander brydde sig mer om oss och insisterade på att åka hem. Enligt läkaren var han ju på väg att bli bättre. Det var fruktansvärt.
På lördagen ringde telefonen tidigt i Lindö. Det var från akuten. Under natten kände Alexander domningar i höger ansiktshalva och hade ringt efter ambulans.
Proven från snabbsänkan visade skyhöga värden. Alexander hade drabbats av allvarlig blodförgiftning, vilket senare visade sig vara Lemierres syndrom, organsvikt och sövdes ned i fyra dygn på Universitetssjukhuset, uppkopplad till respirator.
– Hade man tagit hand om det tidigare så hade det kanske inte behövt gå så här långt. Infektionen bildade varhärdar som satte sig i lungorna. De pumpade i honom åtta liter vatten, om jag inte minns fel. Läkarna visste inte om han skulle överleva.
På grund av covidrestriktionerna kunde inte familjen besöka sonen på avdelningen.
Ångesten var svår att bära.
– Jag har inget minne alls från det att jag läggs i ambulansen tills de kopplar ur mig från respiratorn. Allt är svart förutom de konstiga mardrömmar man har när man ligger i respirator.
Den 2 februari kunde han skrivas ut och flyttade hem till föräldrarna i Lindö. Men han hade fortfarande en lång väg kvar till sitt gamla jag. Först i maj var han tillbaka på jobbet.
– Den första tiden var det skönt att kunna bo hemma hos mamma och pappa, jag hade inte klarat att bo själv. Sen har det tagit lång tid att bearbeta det som har hänt. Ångestattackerna har varit jobbiga.
Uppmuntrad av personer inom vården gjorde Maria en IVO-anmälan.
– Min förhoppning är att det ska bli en upprättelse för Alexander och att andra i samma situation ska kunna få hjälp. Jag kan känna att läkaren var nonchalant. Han tittade inte på människan och ställde inte rätt frågor. Min känsla är att ekonomin styr, att man får inte slösa pengarna på prover.
Slutar Maria Riemer:
– Hade Alexander fått hjälp från början så hade vi förmodligen inte behövt genomlida det här.
Alexander håller med:
– Det kändes som han inte trodde på mig och det jag sa. Förtroendet för läkare är väldigt litet och mina stora ärr gör det svårt att inte bli påmind om det som hänt.