Labero på slentrian – cirkusartister eldar på

De Geerhallen är fullsatt när Joe Labero äntrar scenen på en motorcykel. Publiken har en förvånansvärt hög medelålder, barnen är i minoritet, men troligen är det ändå de som har störst behållning av magikern Labero. Inledningsvis tvingar Labero in en stackars assistent i en låda och trycker plåtar genom dennes kropp. När lådan öppnas igen är assistenten... borta. Som åskådare är den ständiga frågan: Hur gör han? Men samtidigt är det lätt att gäspa åt tricks som Labero och andra magiker upprepat i olika varianter otaliga gånger.

Trots att det känns som att han tröttnat på sin egen rollfigur är den stora styrkan i Laberos artisteri hans lätthet och elegans. Han samtalar lite med publiken, trollar med en kortlek och plockar fram ett champagneglas ur en tygram samtidigt som han drar någon ordvits som kanske inte alltid är så lustig. Det är Joe Laberos skickligaste trolleritrick, att hans lyckas upprätthålla illusionen om sig själv som den störste magikern av de alla. Jag frågar mig själv om han kompenserar en bristande teknik med den dunkande musiken och den sprutande elden som skapar ett myller av intryck för publiken. Men jag måste ändå inse att detta är hans varumärke, han är en rutinerad showman där den påkostade inramningen är minst lika viktig som de enskilda trollerinumren. Det är helheten som skapar magikern Joe Labero, och där är han bara en del i en vältrimmad ensemble.

Cirkusartisterna i BurnOut Punks är Infernos stora behållning. De sex artisterna finns ständigt på scenen, redo att utsättas för olika tortyrliknande behandlingar. Som när en av medlemmarna fastkedjad bryter sig ut ur ett brinnande oljefat eller när Norrköpingstjejen Elin König Andersson spänns fast och Labero kliver igenom hennes kropp. BurnOut Punks använder sig av nycirkusens uttryckssätt när de utför akrobatiska nummer till modern musik och iklädda kedjor och läder. Men samtidigt påminner deras tydliga clownroller också om Commedia del arte-figurer. Här finns den trögtänkte, den våghalsige och den åtråvärda (men farliga) kvinnan. De är i det här sammanhanget förpassade till att vara Laberos lakejer och jag ser fram emot att se dem i en egen föreställning. Med det inte sagt att det de gör nu inte är mindre sevärt. De ger Inferno ett djup och bidrar till en komplexitet hos varumärket Joe Labero. Ett varumärke som i denna show innebär mycket mer än en ordvitsande trollkarl.