Kvinna på gränsen ? men i fred med familj och katten
Hon är liten och smal, uppmärksam och lyssnande. Men det är vi som ska lyssna, vi som är nyfikna på den här kvinnan som just nu står så avklädd på Östgötateaterns scen. - Vi vill veta allt om dig, säger vi. - Det går nog fort, svarar hon men ler snällt.
Stina von Sydow, en kvinna i kaos i Noréns pjäs. Med barn på dagis och skola träffar vid henne i full balans i huset på Vikbolandet. FOTO: NICLAS SANDBERG
Foto:
- Gjorde det? säger Stina von Sydow. Det låter ju bra. Jag har inte läst det där än, jag måste alltid vänta en tid med recensionerna annars kan det bli så svårt att jobba.
Stina von Sydow gör Elisabet i Lars Noréns Hämndaria. Det är hon som upptäcker sin mans otrohet och drabbas av andra svåra insikter när hon läser av telefonsvararen.
Inför uppgörelsen sitter hon i hemmet, hon har inte orkat klä på sig under dagen.
- Det är klart att jag var generad först, inför Bo och Claes (motspelaren och regissören), men det gick över på två minuter. Sen vänjer man sig successivt. Och folk säger att det är trovärdigt och naturligt, det som sägs är det viktiga.
Stina von Sydow bor utanför stan i ett litet hus som hör till en herrgård. Just nu står rimfrosten som en sky över hela marken omkring, det är mycket vackert.
I huset bor också maken Johan som är chef på Östgötateatern, barnen Sally 6 och Hedda 3. Och en katt.
- Det vore väl fånigt att säga att det inte är gynnsamt att min man är min chef, säger hon. Men det vore förfärligt om jag skulle få en roll av det skälet, det skulle jag verkligen aldrig vilja vara med om!
Men bra roller har det varit och bra kritik har hon fått för exempelvis Gasljus, för rollen som Tora Teje i Bildmakarna, som Gertrud i Hjalmar Söderbergs drama. Det här är den första Norénpjäsen hon gör - men så här började det.
Stina växte upp i Knivsta, intresserade sig för teater under gymnasietiden, läste vidare på universitetet och kom "ganska sent, jag var 28" in på scenskolan i Malmö. Där arbetade hon i några fria grupper, på Stadsteatern i Helsingborg, träffade Johan, de flyttade till Stockholm. Hon var med och startade 4:e Teatern. När Johan engagerades till Norrköping "kom jag med på köpet" säger Stina.
- Så det var en hel del barnteater för mig i början och det längtar jag efter nu också, jag hoppas vi ska göra en barnpjäs snart!
Teatern var annars inget självklart val, det kom pö om pö som hon säger.
- Men det är ju så kul att hålla på med! Det är som en lek under repetitionerna. Man får förställa sig, utforska andra öden, ta del av andras liv.
Hon söker de rätta orden, prövar valörerna. Vi måste förstå henne rätt.
- Det är viktigt att hålla den där leken vid liv, det är där det kreativa finns.
Hon gillar Claes Lundbergs sätt att arbeta med skådespelarna, han tar vara på det som finns.
Han är varsam, säger hon.
Och Hämndaria då, vad är det som händer?
- Där är kvinnan, hon är väldigt drivande, hon provocerar, hennes inre är i kaos, så fylld av känslor, det gör att hon inte talar alldeles logiskt hela tiden, hon börjar på meningar som inte fullföljs, så som man gör i verkligheten. Man får tolka vad hon menar.
Så det är en kvinnopjäs då?
- Nej, men jag känner igen kvinnorollen i en mycket senare pjäs av Norén, Detaljer som gå i Stockholm nu. Men mannen genomgår också en utveckling som är både intressant att gestalta och att se, tror jag. Norén är en människokännare.
- Noréns karaktärer är ofta kalla, de håller ett avstånd och kommer inte ut ur sig själva, det tycker jag är både plågsamt och njutbart att ta del av.
Vad tror du händer med Elisabet och Josef i pjäsen?
- Jag hoppas att de skiljer sig och går vidare i livet. Tillsammans har de ingen framtid!
Skådespelare brukar alltid ha önskeroller. Är det så?
- Nej. Jo! Shakespeare! Det är inte riktigt svar på frågan, men där finns så många underbara karaktärer, jag vill ha mer Shakespeare, skriv det!
Man frågar inte en småbarnsförälder vad han eller hon gör på fritiden. Så vi smusslar med frågan.
- Just, det, säger Stina och skrattar. Fråga inget om bok eller film. Men jag har ju trädgården här, med grönsaksland och allt och det tycker jag väldigt mycket om. Det räcker till alltså.
Så jobbar vi med nyheter