Krutgummorna
Rullatorerna parkerar de utanför.Märta Gustavsson hänger ifrån sig käppen på styrketräningsmaskinen och tar plats på motionscykeln.- Nej, lite hårdare motstånd måste jag allt ha, säger hon. Det ska ta emot lite.Var det någon som trodde att 94-åringar inte kan styrketräna?
Du trampar ju bättre än jag, säger Elsa Borén, 88 (th), till Märta Gustavsson, 94. Att Märta brutit lårbenshalsen två gånger, den senaste gången för bara ett år sedan, och Elsa har hjärtflimmer är det ingen som kan se. FOTO: ANITA KJELLBERG
Foto:
Elsa Borén är 88 år och har styrketränat i tre år.
- Jag har blivit mycket piggare sedan jag började träna musklerna, säger hon. Det var min doktor som tyckte att jag skulle börja träna. Jag har hjärtflimmer och då är det bra att röra på sig.
Elsa far runt mellan de olika styrketräningsmaskinerna.
- Jag känner mig vältränad, säger hon med glimten i ögat. Och en får ju bli gammal nu.
Visserligen är de flesta damerna i styrketräningssalen över 80 år, men gamla? Nej, det kan ingen påstå.
Tina Medin är undersköterska på Vikbolandets vårdcentral och det är hon som är projektansvarig för försöket med styrketräning för äldre.
- De här damerna är härliga, intygar hon. Och de är så snabba i repliken att man inte hinner med. Vi har så himla roligt tillsammans.
Varje onsdag stannar färdtjänstbilen utanför Vikbolandets vårdcentral och rullatorerna fälls ut. Uppslutningen brukar vara mangrann.
- Den sociala biten är lika viktig som träningen, säger Elsa. När man är så här gammal har man ju inte så många vänner kvar i livet.
Och träningskompisarna har koll på varandra. Det märks den här onsdagen när Inga är sjuk för andra veckan i rad.
- Hon kommer snart igen, säger Tina Medin. Jag pratade med henne i helgen.
Det visar sig att nästan alla har ringt till Inga under veckan.
Styrketräningen avslutas med lite gymnastik. Damerna sitter på stolar i en ring och gungar med huvudet till "Jag tror på sommaren". Många sjunger med.
- Märta du kan sjunga, hojtar Elsa.
- Nej, jag har tappat rösten.
<b>Gympa i fintröja</b>
Musikvalet är något annorlunda mot hur det brukar låta på vanliga gym. Även klädseln skiljer sig ganska så markant från de gängse kroppsnära trikåer som verkar vara något av en uniform bland det kroppsmedvetna träningsfolket. Här är allt tillåtet, från Märtas fina tröja och välpressade långbyxor till Maj-Britts t-shirt och shorts.
- Nu kommer en fräsig låt, säger Tina.
"Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske" sjunger Sven-Ingvars och alla sjunger glatt med samtidigt som de sparkar med benen.
- Det är inga jobbiga rörelser, men väldigt viktiga, säger Tina. Ni är jätteduktiga, hur gamla sa ni att ni var, det var 17 va?
Vårdcentralens chef Salvatore Ascione tittar in i träningslokalen.
- Vi drog igång det här projektet för tre år sedan, berättar han. Det är ett samverkansprojekt mellan landstinget och kommunen. Tanken var att erbjuda rehabilitering även ute i periferin. Först tänkte vi på patienter som drabbats av stroke, yrsel eller benbrott. Förutom att ge patienterna förbättrad livskvalitet förebygger man också att de återinsjuknar.
Men projektet har utvidgats och i dag är alla över 70 år välkomna att träna.
- Vi vill gärna fånga in äldre som inte är sjuka, säger Salvatore Ascione. Det är alltid bättre att förebygga.
<b>Aldrig för sent</b>
En tröst för alla som känner sig stela och otränade, men ändå inte hunnit upp i de här damernas aktningsvärda åldrar, kan vara att det aldrig är för sent att börja träna.
- Man kan börja träna vid vilken ålder som helst, försäkrar Salvatore Ascione. Vinsterna är enorma. Här tränar vi ju inte för Stockholm Marathon. Träningen måste givetvis vara anpassad.
Tina Medin är rätt person att leda projektet. Hon är glad och kan verkligen konsten att entusiasmera. Hon leder flera grupper, bland annat en med äldre män.
- Gubbarna älskar henne, säger Salvatore Ascione.
<b>Kaffe och hembakat</b>
I december ska projektet utvärderas.
- Vi hoppas givetvis att det här ska permanentas, säger Salvatore Ascione. Jag träffar många glada pensionärer som är lyckliga att den här möjligheten finns. De skulle bli jättelyckliga om verksamheten får fortsätta. Och även om träningen kan förebygga sjukdom, ska vi inte glömma bort den sociala biten. Den är också väldigt viktig.
Efter träningen väntar en kaffestund. Tina har dukat fint med koppar och tänt ljus. I dag har Elsa med sig hembakade moccarutor.
- Jag hade namnsdag för länge sedan och då blev de här över.
Alla lovordar Elsas kakor och pratar i munnen på varandra. Plötsligt upptäcker de att klockan är halv fyra.
- Nu kommer ju färdtjänsten.
På Vikbolandet heter färdtjänsten Yngve Haraldsson. Och han kommer in för att hämta sina passagerare. Han får en kopp kaffe och den sista moccarutan.
- Du får gå hem i dag Elsa, skojar han. Men Märta får åka med.
Stämningen runt kaffebordet är hög och det är högst motvilligt damerna bryter upp.
- Den här kaffestunden kom till för att vi pratade så mycket på träningen, berättar Elsa och skrattar förtjust. Meningen var att vi skulle prata mindre om vi visste att vi fick prata av oss efteråt. Men inte hjälpte det inte. Vi har svårt att tiga ändå.
Så jobbar vi med nyheter