Idag när han blivit en kritiker- och publikfavorit är det precis samma sak. Han lyser på scen. Han vet hur han ska dra till sig blickar och kärlek. Det känns som att Markus Krunegård föddes för att få uppträda. Som att universums alla krafter har samarbetat för att få fram en perfomer av rang.
Det är ett sådant driv när Krunegård och hans band kommer upp på scen att det får förbandet Peter Morén att blekna ordentligt i jämförelse. Om någon tvekade på Markus karisma på scen så förstärktes den i kontrasten till någon som inte alls har samma pondus eller scennärvaro. Varenda rörelse, varenda min, varenda ton sitter rätt. Aldrig blir det konstigt eller pinsamt.
I publiken finns inte bara unga tjejer, utan även en hel del 'äldre'. Det är musik som tilltalar alla. Men man misstänker att just i Norrköping fungerar Krunegård bättre därför att även de äldre kan relatera till texterna på ett mer direkt sätt. Något Markus själv poängterar, att ingen förstår hans musik lika väl som Norrköpingsborna. Mellan låtarna tar han publiken längst minnenas stigar med bred ungdomlig östgötska.
Framförallt är det tydligt varför just unga tjejer dras till Krunegård. Om man kan klaga på något så är det att hans texter känns för unga för en man som är 30-plus. Enkla rader om kärlek, som paketeras som svåra texter, är precis sådant som tilltalar tonåringar. Krunegård har ännu en bit att gå innan han blir en av de absolut bästa på låttexter. Däremot ger han något på scen som få andra bemästrar så ypperligt, en oklanderlig mix av själ och underhållning.
På fredagskvällen var en sak uppenbar; Norrköping älskar Krunegård och Krunegård älskar Norrköping tillbaka. Inte nog med att texterna innehåller referenser till staden, han verkar verkligen vara på sitt bästa humör i hemmastaden.
Publiken är i extas nästan hela kvällen. Låt efter låt generar sprudlande energi på och av scen. Krunegård vänder ut och in på sig själv för att ge, publiken följer efter okontrollerat. Höjdpunkterna är "Hollywood Hills", "Lika barn, leka bra" och "Jag är en vampyr".