Krönika: Alla (brustna) hjärtans dag
Förlåt gott folk, hjärtesorg är ett känsligt ämne en dag som denna, men jag kan verkligen inte låta bli. Den blomstrande kärleken inför alla hjärtans dag har försvunnit framför mina ögon, och istället för att tänka ut finurliga presenter att ge bort till nära och kära får jag plocka fram nål och tråd och börja lappa brustna hjärtan.
Sandra Djukic.
Foto:
För att dra några exempel på måfå vad jag ser så ser jag en vän vars pojkvän inte bara har varit otrogen utan påvisar starka tendenser till mytomani. En annan har blivit lämnad av sin kärlek för bästa kompisen och den tredje blir behandlad som en knähund av flickvännen.
Jag menar, vad är det här? En ung cyniker som jag riskerar att för evigt fly kärleken. Vad i hela fridens namn är det som säger att jag inte kommer drabbas av en galning som är en otrogen mytoman, eller en som njuter av att behandla mig som en knähund? Och OM, jag säger bara. Om jag har lyckats undvika dessa två typer av killar, ska jag gömma mina bästa vänner för kommande Mr. Right?
Jag undrar lite tyst för mig själv vad som har hänt med världen, eller nåja, vad som har hänt med min omgivning. Sen när började kärleken förlora och galenskapen vinna? I sagorna är det alltid prinsessan som får prinsen? I min lilla värld så är det galningen som får prinsessan och sedan lurar henne. Jag oroar mig lätt för min egna bild av kärlek som smått börjar bli skev. Vart har det rosa skimret försvunnit och varför ser jag mer otrohet i stan än vad jag ser lyckliga par? Vad i vårt samhälle har gett tummen upp åt att vara otrogen och behandla sin partner illa?
Och vad är lösning, ska alla ge varandra fler kramar så vi blir lyckligare? Eller lider min generation av olycklig barndom så de måste ta ut den på sin stackars ovetande partner?
Är det så att allt handlar om vad vi väljer att fokusera på. Finns de lyckliga paren där ute, men jag kanske bara väljer att inte se dem? Det är mycket tryggare att gömma sig för kärleken i tron om att den kommer bränna kroppen av oss än att hoppa från branten med en grabb vi inte riktigt vet om han är prinsen eller galningen?
Trots galenskapen som verkar sprida sig med olyckliga par så är jag inte den lättskrämda typen. Mitt hjärta är det dyrbaraste jag har, och jag ska en dag ge det till en prins. Men jag måste nog kyssa en drös med galningar och paddor innan jag kan hitta prinsen. Så det är bara att ta ett djupt andetag och hoppa från branten. För något säger mig att mitt hjärta kommer bli olyckligare om jag aldrig provar dess vingar.
Så jobbar vi med nyheter