Det finns otaliga blåljusartiklar i lokalpressen där kriminalteknikern Allan Jensen uttalar sig. Det handlar om bränder, inbrott, misshandlar, mord och skottlossningar. En kriminalteknikers uppgift är att åka ut på brottsplatsen och säkra forensiska spår, allt från dna och fingeravtryck till blodstänk, vapen och narkotika. Allt ska dokumenteras och resultera i en brottsplatsanalys. Resultatet kan användas både av åklagaren och av försvaret i en rättegång.
Allan Jensen började jobba som polis 1980 och lyckades en gång säkra fingeravtryck från två brottslingar på samma strip. Det tände ett intresse för kriminalteknik hos honom. Efter några år, 1994, fick han möjlighet att provtjänstgöra på kriminaltekniska avdelningen och så småningom blev det en fast tjänst. Efter att han gått den kriminaltekniska grundkursen blev han kvar. Det är ingen tvekan om att Allan Jensen brinner för sitt jobb. Han fyllde 65 i somras men har bestämt sig för att jobba ett år till. Det är den stora variationen som gör att han aldrig tröttnar.
– Det är intressant fortfarande, och man blir aldrig fullärd egentligen. Om jag åker ut på 1 000 brottsplatser så är nummer 1 0001 annorlunda. Det kommer också ny teknik med jämna mellanrum, vilket gör det roligt.
På bokhyllan står en figur i form av Yoda i Starwars. Den fick han av två kollegor som ser likheter mellan Allan och Yoda, den äldsta och visaste av alla jediriddare. På avdelningen jobbar tio kriminaltekniker, varav många är nya i yrket. Allan tycker det är kul att dela med sig av sin kunskap och erfarenhet till dem.
– Jag har varit med om en hel del. Men det är det som är det fina, att man alltid kan hitta något nytt och intressant. Alla mord ser inte likadana ut.
Den senaste tiden har det varit mycket bränder där Allan Jensen har utrett brandorsaken. Senast vid den stora branden i Ringarum.
– Bränder är svåra att utreda, framför allt om det mesta har brunnit upp. För att hitta brandorsaken krävs att man har något att titta på.
Om det inte finns mycket kvar använder polisen ofta brandhärdshundar som söker efter brännbar vätska i resterna. De sköts av speciella hundförare.
– Jag förstår att de måste lägga extremt mycket tid på att träna sina hundar, säger han.
Han har också jobbat med de många skottlossningar som inträffat i Norrköping i närtid.
Hur jobbar ni då?
– Letar hylsor, kulor, dna, säger Allan, och vill inte gå in på detaljer.
Vad är du mest stolt över jobbmässigt?
– Det är att jag och en kollega åkte till Thailand 2005 och hjälpte till efter tsunamin. Vi var där i tre veckor och identifierade kroppar.
Idag finns det särskilt utbildade personer på avdelningen som jobbar med just identifiering, men på den tiden var det något som ingick i jobbet. I Thailand jobbade en rättsläkare, en tandläkare och en kriminaltekniker tillsammans och de identifierade människor av alla nationaliteter.
– Det är klart att det var jobbigt, men det var hanterbart. Jag ångrar inte en sekund att jag åkte dit, men jag skulle inte göra om det.
Går du in i ett "jobb-mode" när du jobbar med döda kroppar?
– Jag tror inte det. Det är svårt att förklara. Jag jobbar hellre med ett dött objekt än med en människa som sitter fast i en bil och skriker exempelvis. Visst känner jag ett visst mått av obehag, och den dagen jag inte gör det längre så är det nog dags att sluta.