Kriget lärde Ulla leva i nuet

– Ibland får jag frågan hur jag kan vara så glad och positiv med min bakgrund. Kriget lärde mig att bry mig om andra och dela med sig. Det var så vi överlevde. Det säger Ulla när vi träffas i hennes solgula kök, fyra våningar upp i 60-talsfastigheten nästan mitt i Norrköping.

Ulla är född i Norrköping. Men hennes pappa Herman var tysk, som av en slump hamnade i Norrköping.

– Han var maskinchef på en båtlinje som trafikerade Hamburg och Amerika. Båten fick en skada och skulle lagas i Norrköping. Min morfar drev en kopparslagarverkstad på Sankt Persgatan. Min mamma var den enda som kunde tyska så hon fick prata med Herman, berättar Ulla.

Det blev giftermål, två flickor föddes, storasyster Inger och Ulla. Familjen flyttade tillbaka till Hamburg, där Herman hade sitt jobb. Via Hamburg hamnade familjen i Ruhrområdet, där Herman började arbeta med gasutvinning.

Ullas starkaste minne från den här tiden är hur hon lade sina kläder i rätt ordning, så att hon snabbt skulle hinna ta på sig, när flyglarmet gick och familjen skulle ner i skyddsrummet.

Familjen flyttade vidare till Ostpreussen och Königsberg (nuvarande Kaliningrad) där Ullas far fick arbete på ett båtvarv.

Kriget och alla uppbrott präglade Ullas barndom. Under de tolv år som hon bodde i Tyskland gick hon aldrig i skolan.

– Jag minns aldrig att min familj pratade om kriget. Det påmindes vi om dagligen ändå. En gång åkte jag med min pappa till Berlin för att titta på en parad med Hitler. Min syster, som var fyra år äldre än jag, var medlem i Hitlerjugend. Så efteråt förstod jag att det var rena hjärntvätten. Man uppfostrades för helt andra syften där.

Ulla tror att många tyskar blev förblindade av nazismens ideologi med arbete åt alla i en tid av stor arbetslöshet. När tyskarna var på väg att förlora kriget fick Ullas familj rådet att försöka lämna Königsberg. Genom pappans kontakter inom sjöfarten fick Ulla, hennes syster och mamma erbjudande om att följa med på en båt västerut. Livet packades ihop i all hast.

Den lilla familjen landsattes i Stettin och planerna var att därifrån ta sig vidare till tyska släktingar i Wittenberge. Men familjen hamnade på fel sida av Elbe. Broarna var sprängda och ingen båttrafik fungerade. Efter en lång vandring nådde man fram till Elbe. Här väntade amerikaner och engelsmän på andra sidan floden på att ryssarna skulle komma.

Medan höga, tyska militärer fraktades över till de allierade, väntade Ulla och hennes familj på flodbanken.

– Då överraskades vi av ryska tanks och ridande kosacker. De sköt med tyskarnas kvarlämnade vapen över våra huvuden. Min mamma föll på knä och bad att de skulle skona hennes flickors liv. Det minnet har jag levt med sedan dess , säger Ulla.

Läs hela artikeln i dagens tidning