Första krigsförklaringen hade kommit den 28 juli, Österrike-Ungern mot Serbien. Dubbelmonarkin var ute efter att likvidera Serbien som stat och låta grannarna stycka bytet.
Redan några dagar tidigare hade Östergötlands Folkblad (ÖF) pekat på risken för ett "europeiskt världskrig". Och den 1 augusti löd rubrikerna: ”Krigsvanvettet på väg mot sin kulmen: Allmän mobilisering i Ryssland och Tyskland”.
På den ena sidan stod Tyskland och Österrike-Ungern, på den andra Frankrike, Ryssland och England – samt, på vardera sidan, några mindre bundsförvanter.
Sverige förklarade sig neutralt, men regeringen Hammarskjöld beslöt också om svensk mobilisering. Ordern nådde Norrköping klockan tre natten till söndagen den 2 augusti. Två timmar senare började man anslå kungörelser, åtta på morgonen hade man täckt hela staden.
Långa larmsignaler ljöd, och klockringning från alla kyrkor. Det lät, enligt ÖF, ”som en dödssång så hemsk”.
Landstormen omfattade samtliga män 33-40 år, som inte tillhörde armén eller beväringen. Fyra årsklasser kallades nu in under fanorna.
Den här helgen hade annars varit tänkt att bli riktigt livad. Lördagen och söndagen var det karnevalsfest i Folkets Park, med kostymparad och karnevalståg. Med detta blev det nu lite si och så.
Samlingsplats för mobiliseringen var Militärskolan, nuvarande Källvindsskolan. De första infann sig kring klockan åtta på morgonen, och tolv timmar senare kunde den sista kontingenten marschera iväg.
Matvaruaffärerna höll öppet denna söndag, så att de mobiliserade kunde proviantera – ja, i den mån de hade pengar, vilket det inte var alla som hade.
Och, skrev ÖF: ”Nu, och väl först nu, kom man att verkligen reflektera över kriget”. Tidningen slog fast, att Norrköping aldrig skulle komma att glömma den här dagen.
Landstormsmännen fick dra ut i fält med egna kläder men försågs med gevär, ammunitionsgördel, trekantig hatt samt armbindel med landstormens emblem.
Någon dag senare framfördes i ÖF hälsningar från de mobiliserade. Det framgick där, att de var i stort behov av skodon.
Så långt hade sommaren varit den vackraste i mannaminne, men med krigsutbrottet slog nu också vädret om. Med ens blev det betydligt svalare.
De nya värnpliktiga fick rycka in en månad tidigare än normalt. Familjerna ville ta farväl av dem på stationen men kom bara till Norra Promenaden. Där spärrades vägen av volontärer med bajonetter ditsatta på gevären.
När tåget mot Malmslätt satte sig i rörelse härskade ”en nästan högtidlig tystnad” bland de församlade anhöriga. Från de bortrullande vagnarna hördes enstaka hurrarop.
Den europiska arbetarrörelsen hade på den ena kongressen efter den andra antagit resolutioner mot de hotande krigen. I händelse av krig skulle arbetarpartierna överallt rösta emot alla militärutgifter i sina respektive länders riksdagar.
Men nu var det 1914; folket stod under krigslagarna och trupptågen rullade mot gränserna. Den överväldigande majoriteten av socialistpartierna, inklusive de 110 socialdemokraterna i tyska riksdagen, slöt nu i stället upp bakom ”sin” krigförande regering.
Enstaka återklanger av den tidigare hållningen kunde skymta i ÖF:s spalter. Någon skribent ansåg, att nu ”borde folkens naturliga reaktion inte vara långt borta, utan komma med en kraft, som gjorde slut på den kapitalistiskt-militaristiska politiken”.
Knappt hade kriget börjat förrän fabriker började inskränka driften – ja rentav, som vid Skärblacka pappersbruk, tills vidare helt stoppa den. "Stackars arbetarfammiljer", skrev ÖF.
Arbetsförmedlingen avrådde folk från att flytta till Norrköping, med tanke på bristen på jobb och den redan stora arbetslösheten.
Redan utsatta familjer sjönk ner i djupaste nöd. Många familjeförsörjare var ju också inkallade.
Tillförseln till stadens torg var visserligen ungefär som vanligt, men priserna steg genast kraftigt. Det var, kunde man läsa i ÖF, plågsamt att se stackars husmödrar, som ”gingo från salustånd till salustånd, vände på styvrarna och frågade och frågade. Ingen säljare lät pruta med sig”.
Snart kunde man läsa om, hur "Krigets skuggor avteckna sig överallt. I går låg en stor del av industrien nere och stora skaror av arbetslösa män och kvinnor strövade omkring i staden och dess omgivningar."
En del gjordes. ÖF rapporterar om hur ”några samhälleligt inflytelserika män i Norrköping” enats om att existenshjälp skulle ges till behövande familjer. Stadsfullmäktiges beredningsutskott utanordnade pengar för ändamålet. (Och alltjämt var det begränsad rösträtt, och stadigt borgerligt styre.)
På förslag av landshövdingen inrättades en livsmedelskommission.
Gasbelysningen drogs ner till hälften, som följd av att Sverige stängts av från koltillförseln.
Och under tiden rasade det stora slaget om Liége, i Belgien.
Nya mobiliseringar följde. Landstormens årsklasser 1896, 1898, 1900 och 1902 fick nu även de skynda till Militärskolans gård.
Detta hände den 15 augusti, som var en lördag. Föregående söndag hade ÖF utkommit med ett litet extranummer, som innehöll de senaste krigsnyheterna. Den här söndagen ansågs detta dock inte behövas.
Däremot skulle ”i ett av tidningens fönster på Tunnbindaregatan... anslås inkommande telegram, vilka tack vare de extra förbindelser vi inlett under kriget, komma att vara de snabbaste som kunna anskaffas”. Östergötlands Folkblad höll sig framme.
Kriget hade nu pågått i två veckor. Alltjämt återstod fyra fruktansvärda år, som skulle kosta över 20 miljoner människor livet.