Marie-Louise Ekman har precis lagt sista handen vid några texter skrivna direkt på museiväggarna i utställningen. Vi sitter i Konstmuseets skulpturpark och hennes ögon och näsa irriteras av luftens höga pollenhalter.
Du har precis sett den färdiga utställningen. Vad tycker du?
- Jag har inte smält allt ännu, men det är väldigt roligt att ett så pass fint konstmuseum gör en utställning som samlat mina filmer och radiopjäser. Det var ett väldigt roligt initiativ.
Marie-Louise Ekman berättar historier med sitt måleri och ser filmen som en helt naturlig fortsättning på sitt bildberättande.
- Det är väldigt berikande att arbeta med skådespelare som bidrar med sina psyken och tolkningar. Det jag gjorde växte tillsammans med skådespelarna. Och det gjorde att jag återkom till samma skådespelare, man djupnar ihop och förstår varandra.
"De är levande i filmen"
I cirkeln av fina skådespelare som Marie-Louise Ekman arbetat med i flera filmer finns många som inte längre är i livet: Lena Nyman, Ernst-Hugo Järegård och Margareta Krook. Saknaden av dem som försvunnit är stor, men hon gläds åt att hennes filmer håller dem levande.
- De är ytterst levande i filmen och det är roligt att vi har fångat ett stycke liv. Därför är film ett väldigt roligt konstmedium att arbeta med.
Även flera av Marie-Louise Ekmans motiv återkommer genom åren. Den lilla flickan, den prydliga damen, den vita hunden och apkvinnan. Den naivistiska filmen Striptease visar en prydlig kvinna som börjar ta av plagg efter plagg, tills hon är naken och då klär av sig hela sin mänsklighet och blir en apa.
Motivet med en apkvinna återkommer också i Hello Baby och är hämtat från den tragiska berättelsen om den mexikanska kvinnan Julia Pastrana som visades upp för pengar för sitt udda utseende. Hennes öde drabbade Marie-Louise Ekman med full kraft. Filmen tar upp frågor kring vad som är sjukt och friskt, men skärskådar också olika former av maktutövande.
- Tillvaron handlar om över- och underläge. Och hur man överlever. Jag kan inte hitta något viktigare att beskriva, svarar Marie-Louise kort på frågan varför maktrelationer intresserar henne.
Olika stor publik
Som konstnär är Marie-Louise Ekman ointresserad av teknik. Hon menar att hon väljer att förmedla det hon vill berätta med den teknik som bjuder minst motstånd, både i måleriet och i filmberättandet.
- Jag har valt en måleriteknik så jag får ur mig det jag vill. Alltså målar jag inte på ett sätt som kräver någon akademisk kunskap som jag inte besitter, utan jag målar på ett sätt som jag, med min begränsade kunskap, kan klara av. Som människa fungerar man på det viset, det är en överlevnadsstrategi.
- På samma sätt arbetar jag med film. Jag har alltid långa tagningar, för jag är inte intresserad av klippteknik, utan av skådespeleriet. Jag vill se när skådespelaren föder någonting och då måste jag ha väldigt långa tagningar för att man ska få se det hända. Jag skapar inte dramatiken med sättet jag filmar, utan skådespelaren skapar dramatiken i sättet den väljer att använda sig av texten.
En nackdel hon lyfter fram med mediet är att filmvisningssituationen gör att verken inte når ut.
- Om jag gör en konstutställning slår jag ofta besöksrekord, men gör jag en film har jag en fruktansvärt liten publik. Det finns olika konventioner inom områdena - och filmmediet vänder sig till en ung, popcornätande publik. Det är vad man mutat in. Nästan all film är film som kommunicerar på ett sätt. Det är så konformt.
Slutmålat kvällstid
Du är chef för Dramaten nu, hur går det att förena med din kreativa verksamhet?
- Jag tycker ju att jag har en skapande attityd, en skapande analys, vad jag än håller på med, oavsett om jag målar eller sitter och ska bestämma hur en organisation ska se ut. Nu har jag ingen tid att måla på kvällen, eller sitta och skriva filmmanus. Man är så tömd på energi. Det försöker jag nu se hur jag ska hantera.
Hur går det?
- Än så länge tycker jag att det går bra. Jag är i förstadium till olika projekt.
Hur ser du på de projekt som aldrig blev, alla de manus som stannade på manusstadiet?
- Jag ser fatalistiskt på det. Då var det nog inte meningen att det skulle bli något. Vill man verkligen göra något, då får man se till att få det gjort.