Knappast någon dans på rosor - inför Norrköping Stunt Camp

Tarmo Hietala är ordförande i Film & Stagefighters Sweden och grundare till föreningen När Föräldrar Sover, en ideell förening som arbetar mot våld och droger. Han ska introducera mig till stuntens värld.

Jag byter om till träningskläder och han frågar om jag tränar något annat. Jag svarar nej och han undrar därför om min kondition. Den är bättre än man tror när man hör att jag inte tränar, svarar jag.

10 minuter senare dricker jag vatten på toaletten, min tillflyktsort för att inte svimma. Där rök min självbild och mina fötter var tillbaka på Jorden.

Vi hade börjat med en form av stående brottning, en del av vad som kallas groundwork. Det gick ut på att den betydligt starkare Tarmo knuffade mig och jag skulle hålla emot och knuffa tillbaka, vilket för mig var ungefär som att försöka rubba ett stort betongblock. Genom detta lär man sig kroppens balans och när man ska agera respektive reagera, vilket ungefär innebär när man ska attackera och när man ska försvara. Som tur är var de följande övningarna inte lika jobbiga, annars vet jag inte var min kväll hade slutat. Troligen på en vårdcentral med dropp i armen och en sjuksköterska som berättar att jag precis vaknat från att ha svimmat!

Vi går vidare till vad som kallas ?Basic TMA (Theatrical Martial Arts)?, eller ?grundläggande teatralisk kampsport? någorlunda rakt översatt. Det består av fightkoreografier, alltså att man låtsas slåss, för enklare scener på teater och film. Först går vi igenom en koreografi tillsammans som Tarmo bestämmer och sedan får jag göra min egen. Vem visste att det kunde vara så roligt att låtsas slå någon på käften? Rundsparkar, uppercuts och rejäla högerkrokar - allt på låtsas, men när vi kör snabbt får jag igång den rätta känslan, kommer in i rollen och det är riktigt skoj!

Sedan får jag testa på table rolls, alltså egentligen att rulla över ett bord på ett bra sätt som går hem hos publiken. De vassa kanterna bör undvikas, annars kan det göra riktigt ont, och därför får jag ha rikligt med skydd på mig.

Allt jag fick testa nöttes uppåt 20 gånger, Tarmo är inte nöjd förrän det ser tillräckligt bra ut. Han är väldigt noggrann men framför allt väldigt pedagogisk - han pratar lugnt och sansat och har aldrig en negativ ton i rösten.

Efter alla dessa obeväpnade, relativt lugna övningarna är det tydligen dags för andra bullar. Nu åker svärden fram - rejäla doningar som knappast går av för hackor. Jag väljer värjan framför slagsvärdet och tur var nog det, för som min axel gör ont dagen efter av en liten värja, hur skulle det då kännas om jag hade svingat med ett stort tungt slagsvärd istället?

Vi börjar fäktas och Tarmo lär mig grundläggande teknik. Det låter kanske en smula larvigt men det är riktigt roligt att få svinga med ett svärd; attackera - blockera, attackera - blockera. Vi ökar tempot och kör till slut så fort jag kan. Trots att jag känner mig trygg eftersom jag verkligen märker på Tarmo att han vet vad han håller på med så kan jag inte hjälpa att för en sekund tro att det här kommer sluta illa när jag låter mig leva in i rollen lite för mycket. Det gjorde det naturligtvis inte, men det kändes verkligt för en stund.

Utöver det här får jag testa front rolls (rulla framåt fast nästan utan att nudda marken, som en kullerbytta i luften), olika strypningar som används på film och att låtsas bli inkastad i en vägg.

Dagen efter värker kroppen lite varstans, men mindre kan man väl inte förvänta sig när jag har låtsas vara i säkert 50 fightscener. Dessutom är det träningsvärk och inte mindre skador som gör ont. Tänk vad man kan lura ögat bara man besitter lite kunskap!

Efter träningen, som pågick i nästan två timmar, sätter vi oss ner och jag ställer några frågor till Tarmo.

Vad är det för verksamhet här i Norrköpings Kamphus?

- Kamphuset består av sju olika föreningar som har gått ihop och jobbar under ett och samma tak där vi har suddat bort de linjerna som finns, eller kan finnas, mellan olika kampsporter och kamparter. Kamphuset idag är en samlingsarena för kampsportare där vi samarbetar istället för att konkurrera. Det kan tränas Ju Jutsu på den här mattan och sedan någon annan stil på den andra mattan. Alla föreningar i Kamphuset är också medlemmar i en förening som heter När föräldrar sover som jobbar mot våld och droger, så det blir ju som en enda stor familj.

Hur är din relation till stunt?

- För att göra en lång historia kort så började relationen -98. Jag studerade till fritidsledare med inriktning teater och min teaterlärare var grundaren av Nordic Stagefight Society. På den vägen har jag lärt känna massor av olika människor som håller på med stunt, film, teater, dans och scenkamp. Nu försöker jag skapa mig en marknad där jag kan arbeta med stunt på heltid, så idag kämpar jag för att kunna jobba med stunt samtidigt som jag vill göra någonting där jag ger någonting tillbaka till de ungdomarna och barnen som ska ta över sen när inte vi finns här längre. Socialt entreprenörskap kallas det visst för. Så mitt mål är att kunna jobba med stunt på heltid, men samtidigt kunna göra något för ungdomarna.

Har du någon stuntrelaterad bakgrund?

- Min bakgrund är karate som jag har tränat sedan 1983. Karaten har gett mig massor, både disciplinmässigt men också till att vara den jag är idag och den hjälper mig jättemycket inom scenkampen och inom stunten. Sedan har jag fått träna bort vissa bitar ur karaten för att anpassa det till filmens och teaterns värld.

Var det genom stunten du kom in i filmens värld?

- Ja det var via stunten som jag kom in på film. Mitt första filmuppdrag var, helt otroligt nog, i Arn-filmerna. Det var bara en ren slump egentligen då jag var med i en artistförmedling som hette Stagepool. Då såg jag att de annonserade ut att Sverige skulle göra en storfilm och att de behöver stuntmän, så jag ringde SF. De kopplade ihop oss med projektet, vi ringde runt till en massa kompisar som jobbar med samma saker som oss och samlade ihop 16 killar, sen gjorde vi Arn-filmerna.

Vilka filmuppdrag har du varit med på?

- Jag har ju då varit med på båda Arn-filmerna, sedan jobbade jag med en film som heter Norwegian Ninja och så har jag jobbat med flera av Crazy Pictures filmer och några lokala musikvideos.

Finns det några filmer du rekommenderar eller vill avskräcka oss från att se på grund av stunten?

- Jag tycker att film handlar om betraktaren, alla äger sitt eget tycke om en film. Jag kan tycka att en film är mindre bra och så kan någon annan tycka att den är jättebra, men de filmerna där de sparkar någon i huvudet tio gånger utan att de händer någonting, de är för mig overkliga. Samtidigt så älskar jag Jackie Chan så det blir ju dubbelt egentligen, haha. Jag tycker om Hong Kong-action samtidigt som jag tycker att filmen ska handla om berättelsen och storyn; varför slåss de i filmen? Kan du illustrera det och få fighterna att se bra ut, då har du gjort ett bra jobb.

Den jag är mest imponerad av är Taken med Liam Neeson, där är fighterna riktigt bra gjorda och realistiska. Det är inte 100 smällar i en fight. Sedan har vi ju Bond-filmerna som även om de är orealistiska så går de ju alltid hem för det är James Bond. Indiana Jones gillar jag också. Sedan brukar folk skratta när jag säger Bridget Jones Dagbok: ?Va? Det är ju inga fighter i den!?. Jo det är det, när två killar kommer ut genom fönsterrutan, ingen av de kan slåss som karaktär men de säljer det. That?s it. Då har man lyckats med sitt jobb.

Reporter: Simon Johansson

Fotograf: Wincent Rüdeberg