Det började redan när Cicci gick i sjuan.
– Jag fick fixa idéer, berättar hon.
Hon började springa och hon gav sig själv godisförbud. Så höll det på under hela sjuan och åttan.
– I nian fick jag för mig att börja styrketräna. Samtidigt drog jag ner på maten.
Föräldrarna misstänkte ingenting.
– Pappa jobbade till åtta på kvällarna och mamma och han åt middag tillsammans när han kom hem. Jag åt när jag kom hem från skolan.
Cicci åt mindre och mindre. Och blev tröttare och tröttare, grinigare och grinigare.
– Mamma började väl ana att något inte stod rätt till, men vi pratade aldrig om maten.
När Cicci började gymnasiet hade föräldrarna hunnit bli riktigt oroliga och tog med henne till en vårdcentral. Men proverna var bra.
– Att jag hade gått ner tre kilo, tyckte varken personalen eller jag var något konstigt.
Till slut orkade inte Cicci styrketräna längre.
– Jag började promenera istället. Direkt när jag kom hem från skolan gick jag på en 1,5 timmes promenad.
I skolan åt hon bara lite sallad till lunch.
– Jag minns den här tiden som i en dimma. När jag tittar tillbaka kan jag se att jag pressade mig själv hårt. Jag ställde jättekrav på mig själv. Och jag fick väldigt bra betyg, eftersom jag lade ner min själ i allt jag gjorde. Pappa pluggade mycket med mig. Han tyckte det var kul när jag satte upp mål för mig själv. Men kraven kom bara från mig själv. Så här efteråt tror jag faktiskt att jag gick in i väggen utan att själv förstå det.
Cicci, som snart fyller 18, är jättesöt och fortfarande väldigt tunn. Hon är verbal och formulerar sig väl. Hon tog själv kontakt med tidningen efter att ha läst alla inlägg om Jennie, som är svårt sjuk i anorexi och inte får någon hjälp, på debattsidan i Folkbladet. Cicci funderar länge på om hon ska ställa upp med hela namnet och på bild i Folkbladet.
– Jag vill verkligen berätta min historia, eftersom det kanske kan hjälpa någon annan. Och för att skapa bättre förståelse för den här sjukdomen. Men jag vill inte vara anorexi-Cicci för alla på hela skolan. Jag tror säkert att de flesta ändå vet, men för mig känns det bättre så här.
När hon börjat gymnasiet gick all energi åt till studierna.
– Jag pluggade hela helgerna. Ingenting var roligt och jag utvecklade många olika tvångstankar. Jag blev kontrollfreak.
På sommarlovet efter ettan i gymnasiet accelererade allting.
– När jag inte hade någon skola blev allt bara ångest. Mamma och pappa jobbade och mina båda äldre syskon hade flyttat hemifrån.
Cicci började ta en promenad före frukost. Också.
– Om jag skulle se på tv var det en röst som sa till mig att jag var tvungen att göra det och det innan jag fick sätta mig och titta. Det där med att slappna av fanns inte. Jag fick också svåra sömnproblem.
Vid det här laget var Ciccis föräldrar helt på det klara med att Cicci var sjuk. De uppsökte på nytt vårdcentralen och Cicci fick träffa en kurator.
– Det var helt fel. Kuratorn var inte alls insatt i ätstörningar.
Föräldrarna tog kontakt med en privatläkare, som konstaterade att Cicci led av ätstörningar, men att han inte kunde hjälpa henne.
Familjen skulle som vanligt åka till Ciccis farmor och farfar i Skåne på sommarsemester. Föräldrarna och även BUP, som de varit i kontakt med, tyckte hon var för dålig att åka.
– Men ingen kunde hindra mig från att åka. På något sätt trodde jag att allting skulle bli bra bara jag kom till Skåne.
Cicci fick med sig näringsdrycker. Mer kunde inte BUP göra, eftersom det var semestertider.
– Näringsdryckerna hällde jag ut i vasken. Vid det här laget hade jag också blivit jättebra på att gömma undan mat. Jag ljög om vad jag hade ätit.
Familjen fick avbryta sin semester i Skåne, eftersom Cicci bara blev sämre och sämre.
– Jag frös konstant. Vid ett tillfälle var vi på en campingplats i Danmark. Eftersom jag frös så mycket, duschade jag varmt hela tiden. En gång var det en mamma med en liten flicka i femårsåldern i duschen samtidigt. Den lilla flickan bara stirrade på mig. När jag fick syn på mig själv i en väggspegel fick jag verkligen en chock. Jag såg ut precis som anorexi-tjejerna på skräckbilderna man kan googla fram. Men så fort jag klätt på mig glömde jag bort hur jag såg ut.
Cicci och hennes föräldrar åkte raka vägen från Skåne till akuten på Vrinnevisjukhuset.
– Jag ville verkligen ha hjälp. Jag ville inte att någon skulle säga att jag måste äta, men jag ville att de skulle göra något.
När personalen på Vrinnevi sa att de fick åka hem, skrek Cicci ”ska man behöva dö”.
Föräldrarna var rädda för att hennes hjärta inte skulle orka längre och åkte till Universitetssjukhuset i Linköping.
– Jag minns att vi satt i väntrummet, berättar Cicci. När jag tittade på mina föräldrar såg jag att de var helt vita i ansiktet, de kunde inte heller äta någonting och jag kommer ihåg att jag tänkte ”jag har förstört mina föräldrar”.
Cicci fick lägga sig på en brits.
– Jag skrek rakt ut. Det var så skönt att bara ligga där och skrika. Och jag tänkte att om jag skriker ordentligt kanske de gör någonting.
Cicci ville inte väga sig.
– Jag trodde att jag skulle bli besviken på mig själv för att jag vägde för mycket.
Vågen visade på 31 kilo.
– Mitt mål hade varit 45 och jag trodde att jag vägde runt 47.
– När de sa att jag skulle få ett rum på psykiatriska avdelningen 40 var det som att få veta att man inte har cancer.
I Linköping kunde man inte förstå hur Cicci kunde ha blivit hemskickad från Vrinnevisjukhuset. Hennes värden var alarmerande dåliga.
– Vi börjar här och nu, sa personalen direkt och kom in med mjölk och en smörgås. Även om det var ångestfyllt att börja äta, var det så skönt att bli omhändertagen.
På avdelningen var det äta eller sondmatning som gällde, där gick det inte att smita undan. Cicci gjorde snabba framsteg och fick åkta hem efter sex veckor.
– Så fort jag kom hem bröt jag mot reglerna, mamma kunde ju inte hota med sondmatning.
De första månaderna hemma blev Cicci sämre. Hon tog bort allt mer av maten, till slut blev det ingenting kvar.
Vägen tillbaka har varit lång och det är en bra bit kvar. I dag äter Cicci enligt ett ätschema, som hon följer slaviskt.
– Då slipper jag välja. Men jag äter ingenting mer än det jag måste.
Hon vill ha total kontroll på vad hon äter. Därför lagar hon all mat själv.
Cicci var tvungen att ta ett sabbatsår från skolan när hon mådde som sämst. I höstas började hon igen och nu försöker familjen leva ett vanligt, normalt liv.
– Vi har sagt att vi ska lägga det här åt sidan, det gäller att leva också. Att börja skolan igen och få ett fungerande socialt liv har betytt mycket.
– Jag har bra dagar och sämre dagar. Men familjen är inte längre lika orolig. Jag träffar psykolog regelbundet. Det jag siktar mot är att ha en fungerande vardag. Det är viktigare än att uppnå alla andra mål.