Klagomål fastnar i vårdbyråkratin
- Hej, jag heter Kristian Lamppu. - Vem söker ni? undrar receptionisten på kommunens handikappkontor. Någon som kan svara på, varför Kristian Lamppu inte fått något svar på sin anmälan om missförhållanden på gruppboendet där han bor?
Det är väl inte rätt att jag ska vara orolig varje kväll för att jag inte vet vem som ska jobba? undrar Kristian Lamppu och vänder sig till vikarierande områdeschef Anna-Karin Krook.Foto: Niclas Sandberg
Foto:
- Hej Kristian, säger Anna-Lena Krook, vikarierande områdeschef, som genast förstår vem hon har framför sig.
- Vi har talats vid på telefon ett antal gånger, förtydligar hon.
Det är bristen på personal på gruppboendet Linköpingsvägen vid Strömbacken som upprör Kristian Lamppu. Han har en lätt utvecklingsstörning och rätt till stöd enligt LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Men vad hjälper det, när ingen finns där för att ge stödet.
Ingen har tid
Det kan vara samtal med personalen som inte blir av. Eller att ingen har tid att följa honom på de aktiviteter han har rätt till. Att behovet av trygghet rubbas när ingen finns till hands på nätterna när oron sätter in. Och när det ständiga flödet av nya vikarier gör att han i sista stund får veta vilka som ska jobba natt.
Sin klagomålsanmälan skickade han in redan i april.
Han har ringt massor med gånger och det här är inte första gången han vänder sig till pressen. Men inget har hjälpt.
Annat kom emellan
Vi visas in i ett litet rum med anonyma möbler och dålig ventilation. Första frågan gäller just varför Kristian ännu efter tre månader inte fått något svar.
- Din anmälan var uppe i klagomålsgruppen i maj, men det var så många åtgärder som måste till, så den måste tas upp igen, förklarar Anna-Lena Krook. Jag har ju sagt till dig att du ska få svar efter sommaren.
- Jag blev lovad ett skriftligt svar och då måste någon ha ansvaret, säger Kristian.
- Ja, men nu blev ju enhetschefen sjuk, säger Eva Lundström, chef för handikapphandläggarna.
- Det är den femte chefen på tre år, påpekar Kristian och samtalet dröjer sig en stund kring den stora omsättningen av chefer och personal.
Det är inget snack om saken. Kristian har inte fått det stöd han ska ha. Det erkänner cheferna utan omsvep. Att förståndshandikappade gör sin röst hörd tillhör inte vanligheterna, men nu har också flera anhöriga till andra boende hört av sig med kritik.
Bättre med ny chef
De båda cheferna övergår till att prata framtid, hur bra allt kommer bli när den nya och erfarna chefen kommer, när man sett över bemanningen och lyckats rekrytera ordinarie personal.
Det har redan hänt saker. Personalen har fått vidareutbildning, en åtgärd som Kristian har svårt att förstå. De har ju redan utbildning. Problemet är att de är för få. Och det är inte deras fel. Det är en ledningsfråga, menar han.
Det är en viktig utbildning, där personalen bland annat fått lära sig mer om de förståndshandikappades rättigheter, säger cheferna.
Förskräckt
Är det inte märkligt då, att Kristians flickvän Frida Samuelsson, som också bor på Linköpingsvägen, nyss ringde och sa att hon inte vågade ställa upp på intervju eftersom personal hotat henne med att hon och Kristian i så fall kanske måste flytta någon annanstans?
- Det får vi vid Gud hoppas att ingen sagt, säger Eva Lundström förskräckt.
- Jo, säger Kristian.
Det var en vikarie, visar det sig. Och de har inte fått vidareutbildning.
Hur många vikarier finns det på Linköpingsvägen just nu?
Osäker och besviken
Det kan inte Anna-Karin Krook säga på rak arm, men många är de eftersom de både fyller ett antal vakanta tjänster och sommarvikariaten.
Vad säger Kristian - litar han på att det ska bli bättre?
Han skakar på huvudet.
- Jag har blivit besviken så många gånger. Förra sommaren lovade de också att det skulle bli bättre.
- Kan vi inte följa upp det här samtalet om två månader, så får vi se om det blivit bättre? föreslår Eva Lundström.
Och så blir det överenskommet.
Så jobbar vi med nyheter