Anna Ekström lämnar fackförbundet Saco för att bli generaldirektör i Skolverket. Sture Nordh lämnar fackförbundet TCO för att hitta på något annat. Eller för att bli pensionär. Wanja Lundby-Wedin lämnar LO av ungefär samma skäl som Sture Nordh.
Tre nya fackliga ordförande kommer således att presenteras inom kort. Fackföreningarna har det tungt i varierande grad och av olika orsaker. Saco har det förmodligen minst tungt. Tillväxten av akademiker är påfallande stark i Sverige. I stora och välbefolkade delar av Sverige är det betydligt fler än femtio procent av varje årskull gymnasieelever som går vidare till akademiska studier. Utan att ha siffrorna helt klart för mig så vågar jag anta att det på dagens arbetsmarknad finns avsevärt fler personer med akademisk examen än vad det finns sådana som mig själv. Sådana som mig är sådana som har grundskola som högsta formella utbildning.
Saco har således framtiden för sig. TCO ligger lite mittemellan. LO har det svårast. Det är inte så konstigt att det är på det viset. De som företräder stora kollektiv har det kämpigt med tidsandan. Så är det bara. Att vara medlem i en fackförening är alltmer en akt av privat försäkringstänkande och allt mindre en akt av solidarisk uppställning för miljoner andra och helt obekanta personer.
Av de tre fackliga centralorganisationerna har Saco anpassat sig bäst till dagens förhållanden. Flera akademiska förbund ökar sina medlemsantal. Saco förhåller sig svalt neutral i partipolitiska sammanhang. Den enskildes medlemsnytta står i centrum. Kollektivet finns där förstås. Meningen med varje förening är ju att hjälpas åt med sådant som kan vara trixigt för var och en att fixa på egen hand. Kollektivavtalets försäkringar och avtalspensionerna är exempel på sådan facklig nytta som ger fördelar åt var och en eftersom kollektiva upphandlingar och förhandlingar sprider risker och sänker premier på ett för den enskilde positivt sätt. Men kollektivet ligger lågt i Saco.
LO levererar liknande individuella nyttigheter för sina medlemmar som vad Saco gör. I LO: s framtoning är dock medlemskapets privata fördelar en bisak. Kollektivet och politiken står i förgrunden.
Jag växte upp i ett litet brukssamhälle där det var otänkbart för en arbetare att vara något annat än Socialdemokrat. Men det var längesen. Alltfler människor uppfattar de politiska vägvalen som en privatsak som inte nödvändigtvis har med ens ställning i arbetslivet att göra.
Kollektiven har tappat greppen i den allmänna politiska debatten. I grunden är förstås alla samhällsmedborgare beroende av varandra. Socialdemokraternas nye partiledare Håkan Juholt gav några bra exempel på just detta i sitt installationstal förra lördagen. En fritidsgård är bra även för dem som inte har några tonårsbarn, sa Juholt. Så är det. Varje samhällstjänst behöver inte direkt gynna mig och min familj för att vara nyttig för mig. Den som själv är högutbildad gynnas av ett samhälle där allt fler satsar på högre utbildning, sa Juholt. Så är det. Det blir lättare att hävda sig i en miljö där man själv är en del av den kollektiva normen. Ett par gånger i mitt liv har jag själv upplevt att det är just så som det fungerar. Av misstag (jag ska inte nu gå in på vad för slags misstag det handlade om) sökte jag en gång ett statligt jobb. Tidigt i intervjun fick jag frågor om min utbildningsbakgrund. När jag sa som det var – avgångsbetyg från årskurs nio i Sjöängsskolan i Askersund – så fick intervjuaren något svävande i ögonen. Intervjun var över innan den knappt hunnit börja. Jag var utanför normen. När jag inledde mitt arbetsliv var jag däremot mitt i normen.
Jag har personligen inget att klaga på. Genom livets skola, tur och andra lyckosamma omständigheter har jag kunnat dra mig fram även i den nya tiden.
Nästa ordförande i LO har uppdraget att dra fram LO i den nya tiden. Arbetare bör precis som akademiker kunna få skapa och forma sina egna liv. Kollektivet ska finnas där som en behaglig och understödjande underström i tillvaron. Kollektiv som uppfattas som politiska och sociala tvångströjor vill däremot ingen ha.