Kärlekstrubbel utan grubbel

Shakespeare fick naturligtvis till det. Replikerna hänger kvar ett ögonblick, här får man möjlighet att höra dom ordentligt. Till och med finns ironi som väl måste till idag. Man vill åtminstone gärna tro att den gamle skämtade med sin tids mansgrisar. Om hur kvinnor måste var lite yngre och mer formbara för att matcha herrarnas yvigare sätt av vara ungefär, kvinnan ska ge stadga åt mannens liv och sånt. Det är ju roligt.

I Trettondagsafton är det ren fars. Det är kärlekslågor som tänks och släcks och behovet att älska och att bli älskad är väl det väsentliga. Kärlek som slår blint och utan all förnuft. Föremålen kan växla, skit samma om det är hbt-drag eller vad det handlar om för ålder, ibland förflyttas lågorna förskräckande lätt mellan olika personer när det passar.

Till kärlekstörsten kommer en god portion elakhet - dumhuvuden ska sättas på plats, men å andra sidan har vi Andreas Blek av Nosen som inte är annat än dum han heller, men går fri. Liksom hans suparbroder Tobias Raap. Och Maria, hon som sätter fart på gubbarna.

Dessa tre knas-roller görs av den snyltande Raap - Hans Wigren, den upphöjda idioten Blek af Nosen - Sven Angleflod och den drivande satkärringen Maria - My Holmsten. Bra alla tre, med gästande Holmsten som en klippa.

Klippfunktion får också Jörgen Mulligan i det här spelet. Han gör narren och är alltså sanningssägaren och genomskådaren och han utnyttjas flitigt både till text och sång. Han får bita ifrån och han tar sig an uppgiften med en uppenbar och smittande förtjusning.

Den stackars Gustaf Appelberg som Malvolio är just så inbilsk och uppblåst som han ska och den ljufva Anna-Sofie Andersson spelar stackars Viola som klär ut sig till gosse efter skeppsbrottet. Hon gör det med avspänd exakthet. Orsini, som hon brinner för, är vacker och lyckas väl blotta sin plåga, det är Nicolas Silversköld.

Alla vet genast hur detta drama ska klaras upp, ibland känns det som om det tar orimligt och tålamodsprövande lång tid för figurerna på scenen att fatta. Ibland tar det också alldeles för lång tid att ta sig igenom vissa scener som praktiskt taget står stilla.

Segheten är naturligtvis också inlagd i spelet, men samtidigt är ju farsnyckeln snabba entréer och sortier, gärna halsbrytande övergångar, det som gör det. Skurit i texten har man redan, men det finns stunder när skådespelare tar för sig för mycket av sin stund i rampljuset.

Hur mycket av det roliga är då kvar? Det goda skådespeleriet finns på flera håll, en vacker scenografi med fint fungerande diagonal av ljus, en lättsmält, välanpassad koreografi av charmputten Mattias Carlsson, och inte minst ett fint samspel som gagnar hela ensemblen och för det ska säkert regissören Stina Ancker ha en eloge.

Två musiker på scenen understryker det lättsamma förhållandet till klassikern, likaväl som flytten i tid till knappt 60-tal. Det kan man ha synpunkter på - en bollfrans gör ingen sommar, men å andra sidan - man slipper den vanliga 1600-talsutstyrseln och istället är här luft och ljus och Ciao ciao bambino och andra slagdängor från vår tids Italien.

Den utlovade melankolin då? Den där nödvändiga bakgrunden? Den finns i ramen, i regn- och åskväder och i vissa dröjande musikstycken. Hos Ann-Sofie Andersson som kan förmedla en viss sorgsen oro. Inte mer.

Man kan säga att det är en innehållsrik underhållning, åtminstone så god som någon musikal.