Kärlek och hästar är livet för Helena och Roberto
Hon var säker på sin sak: ”Aldrig en ryttare. Och aldrig en italienare.”Men vad blev det? En italiensk ryttare. Kärleken lyser om paret på Ekenbergs gård. Båda tävlingsryttare på elitnivå, Helena Lundbäck, 33, från Norrköping, och Roberto Cristofoletti, 30, från Varese utanför Milano.
Foto: Titti Olovsson
Med sitt långa tjocka hår och raggsockor på fötterna sitter hon tätt intill Roberto i soffan, sprudlande och rättfram, och varvar svenska och engelska. En självständig svensk tjej och en italienare, det blir något av en kulturkrock. Helena berättar om ett tillfälle i Italien, före Robertos tid, när hon snabbt backade lastbilen intill släpet, "jag hade kamera där bak, så jag bara körde - smack - på", något som italienarna tyckte var fantastiskt, de trodde inte att en kvinna kunde klara av det. Hon säger att Roberto nog skulle vilja att hon lagade lite mer mat och gjorde lite mysigt, men det är inte riktigt hennes grej. Helena och Roberto träffades på en tävling i Italien 2006. De kände till varandra tidigare. Roberto berättar hur han tio år tidigare sett Helena rida in i slutet av en svår tävling, med lösa tyglar, och lagt märkte till hennes avslappnade stil, som "inte såg så professionell ut", mitt i den hårda konkurrensen. - Jag tyckte att hon var speciell. Och sedan vann hon. Jag var väldigt imponerad. - Jag hade långa tyglar för att inte stressa hästen, inflikar Helena. "Det sa BANG"
Att de till slut kom att prata med varandra berodde på att Helena som red bland de sista åtta bland 170 startande plötsligt insåg att hon inte visste vilken bedömning som gällde, om hon skulle rida på tid eller inte. - Det är inte mycket ordning och reda på mig, jag är en konstnärssjäl. - Jag tittade mig omkring, och där fanns han. Jag red fram till honom och frågade vad det var för bedömning. Han bara garvade. Det var tidshoppning direkt. "Okej, bra". Och så red jag in och det gick ganska bra. Senare på kvällen jazzade han fram till mig. Han var övertygad om att jag raggade på honom, för det var väl ingen som kunde ställa en så dum jävla fråga, säger Helena och skrattar. Helena som vid den tidpunkten flirtade lite även med en annan kille föll efter några dagar handlöst för Roberto. - Jag blev jätteförälskad i Roberto. Dödskär. Jag bara: "Vad hände här?" Bang, bara. Han är inte hennes vanliga typ, egentligen, säger hon. Efter att tidigare träffat pojkar träffade hon här en man. - Jag hade sagt aldrig en ryttare. Och aldrig en italienare. Italienare är alltid otrogna. Och ryttare har många groupies. Men efter att ha kollat upp honom, vem han var som person, vågade hon språnget. Roberto hade å sin sida ett treårigt distansförhållande bakom sig och hade väl inte riktigt tänkt sig ett nytt sådant. - Men allt var så bra. Och det blev bara bättre, säger han. Ett år efter att Roberto och Helena träffats skickade han, som då befann sig i Tyskland, en stor bukett rosor till Helena som tävlade i samma tävling i Italien där de blivit förälskade. När Roberto får frågan om vilka hennes goda sidor är svarar han: "Hennes ärlighet och alltid goda avsikter". Siktet är inställt på något långvarigt. Katolska farmor i Italien vill se giftermål före barn, även om Helena kan tänka sig en omvänd ordning. De är inte officiellt förlovade ännu. "Vi är ett bra team"
I december förra året flyttade han till Ekenbergs gård, med sina hästar och allt. Tävlingsinstinkten kan ta sig uttryck i vardagen när de kappas om att komma först till badrummet, men när det gäller det professionella tävlandet hjälps de åt. - Roberto är stabil, och skön att luta sig emot. Blåser det så har jag någon som tar hand om mig. Och vi har roligt tillsammans. Vi är goda vänner, säger Helena. - Hon är någon som verkligen lyssnar och bryr sig om, någon som jag respekterar. Det är svårt att hitta, säger Roberto. - Vi är ett bra team.
Så jobbar vi med nyheter