Att vara superstjärna har väl sina fördelar antar jag. Att vara tjugo minuter sen till en spelning är väl inte hela världen. Tjugo minuters huttrande för publiken. Tjugo minuters frustrerande väntan. Men samtidigt tjugo minuters snickrande av förväntningar, att blåsa upp sina egna förväntningar på spelningen till omöjliga proportioner. Tjugo minuters väntan avslutas med en hoppspark i bröstet.
Introt på showen tillika början på öppningslåten Black Skinhead är så mördande brutal och så vansinnigt snygg att förseningen blir en axelryckning. Marken skakar och publikhavets reaktion är direkt. Jublet skär ett hål i den kolsvarta Bråvallakvällen.
Kanye West intar scenen iklädd en mask. Symboliken i detta övergår mitt förstånd, men det blir på något sätt väldigt effektfullt.
Scenshowen är lika effektfull den som är den är minimal. Inga flashiga strålkastare, inga epilepsiframkallande stroboskop.
Det enda ljus som bländar publiken är en videoskärm stor som ett höghus bakom West.
Merparten av spelningen är superstjärnan inget mer än en siluett. En vansinnigt levande skugga. Det är så otroligt enkelt och löjligt snyggt.
Låtlistan lämnar inget mer att önska. Allsången i Clique får bli ett sånt där vykort som jag plockar fram och värmer mig med i vinter. Havet av folk som bildar en perfect storm under Stronger fick även den här långa gängliga kroppen att ta ett dansant steg.
Men det blir lite långtråkigt till slut. Basen man tyckte var mäktig blir till slut bara ett monotont ljud. Som att lyssna på en båtmotor. Kanye West är som gjord för stora scener, men han lyckas inte ta hela spelningen i mål. När det är bra så är det sjukt bra. Men de ögonblicken är få och lite för korta.
Den minimalistiska showen till trots så lyckas han ändå leva upp till förväntningarna. Det blir i slutändan ingen historisk spelning. Men jag lämnar ändå Kanye West med känslan av att det kommer snackas om den här konserten ett tag framöver. Om Kanye, om ljusen som aldrig bländade, om förseningen, om masken, om kylan, om värmen, om jordbävningen.
Kanye West var en bra semi-avslutning på Bråvalla 2014. Jag tror havet av människor instämmer. Havet av människor som slutade frysa. Havet som böljade i takt med basen. Havet som aldrig riktigt ville sluta storma. Havet där jag stod i och tyckte att det var en helt okej spelning. Okej men aldrig riktigt bra. De första minutrarna satte en ribba som var lite för hög att ta sig över, eller ens komma i närheten av.
Men jag är glad att jag var där. Mitt i havet.