Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Kan inte annat än hoppa...

En idrott? frågar vi.
- Sport kanske, svarar Hanna Pettersson medan hennes och andras kaniner hoppar över halvmeterhöga hinder. Hobby. Men nej, inte idrott.

Visst är Jomma, assisterad av Sofia Weiss, en riktig baddare på att hoppa... Hälften hare är hon också.
Foto: Andreas Skogh

Visst är Jomma, assisterad av Sofia Weiss, en riktig baddare på att hoppa... Hälften hare är hon också. Foto: Andreas Skogh

Foto: Fotograf saknas!

NORRKÖPING2007-07-23 06:00
Det var kaninhoppning i lördags. Östergötlands Kaninhoppare intog då ett av hörnen i Vasaparken. Hinderbanor upprättades.
Mest unga tjejer var det, kaninskötsel och kaninhoppning är en i huvudsak kvinnlig syssla.
Hanna har sex kaniner, tre av dem deltar i dagens tävling. Det finns fyra klasser, där då svårighetsgraden ökar genom att hindren höjs. Som mest till 50 cm, då är det elitklassen.

Levt med kaniner
Hon säger att hon inte "tränar" särskilt mycket, utan nöjer sig med att sköta om sina kaniner. Hon är också är mer eller mindre uppväxt med kaniner.
De större systrarna hade kaniner, själv fick hon sin första vid fem års ålder. Nu är hon 18, och har då hela tiden levt med kaniner.
Någon egentlig hoppträning behövs inte, det där är ju något som kaninerna har med sig. Vad som kan behöva "tränas" är bara viljan att hoppa, motivationen att klara av de där hindren. Därvid hänger det väl mest på den enskilda kaninen, hur den är funtad.
- Det gäller att få igång dem, förklarar Hanna. Får man dem bara att försöka tycker de ofta att det är väldigt kul. Att sedan få dem att hoppa högre är inte så svårt.
Vi följer vad som sker längs en bana med tio hinder. Kaninerna leds fram i band från ena hindret till det andra. Och nog ser det lite kul ut.

Lätt distraherad
Gräset doftar så gott, att man - som den lilla kanin man är - kan hinna tappa koncentrationen flera gånger om på den meterlånga sträckan mot nästa hinder. Men så står man då, ditförd av matte.
Vid ett hinder, som onekligen kan se väldans högt ut. Särskilt intresserad tycks man ju heller inte vara. Nej, då är ju de där grässtråna så mycket roligare...
Men plötsligt tar man språnget. Och då som ingenting - men över ett hinder så mycket både högre och mer långsträckt än en själv.

Tre meter från stillastående
Ungefär som om någon mänsklig slöfock hux, flux, från stillastående, skulle svinga sig över en ribba på sådär tre meters höjd. Såpass imponerande är det faktiskt, vad dessa små varelser presterar.
För varje pinne som rivs på hindren blir det poängavdrag. När flera kaniner hamnar på samma slutpoäng är det tiden som avgör.

Små individer
Ett tiotal (mänskliga) deltagare är det i den här tävlingen, några kommer ända från Stockholm. De flesta har flera kaniner med sig. Av samtal vi uppsnappar framgår, att de kolla varandras kaniner på hemsidor. Moderna tider...
Hanna försäkrar oss, att alla kaniner är egna små individer:
- De är så olika. Sånt som går bra att göra med en kanin kan man inte alls göra med en annan.
Såhär sommartid brukar hon delta i två tävlingar i månaden. Flertalet hålls då hemma i Linköping.
- Det är klart att det är roligare, när det går bra går bra i tävlingen.
- Men det viktiga är, att man på det här viset kommer ut och träffar kompisar, säger Hanna.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om