För de trogna Folkbladetläsarna är säkert namnet Jessica Josefsson bekant. Hon började sin journalistkarriär på tidningen år 2000 och var bland annat kriminalreporter här i åtta år, innan hon började på Expressen i Stockholm. Där levde hon som hon säger "mitt i smeten" med ett högt tempo både på jobbet och privat.
– Det var mycket folk och mycket fester, säger Jessica med en charmig brytning på norska.
Hon har gått ut ur den lilla stugan, en timmas färd från Lillehammer, för att inte blir störd av man och barn under intervjun. Hon står med termobyxor, jacka och luva på och blickar ut över dalen. Men hur hamnade hon där? Det började faktiskt med ett jobb som hon skickades ut på för Expressens räkning 2012. Det var den tragiska olyckan då ett Herculesplan flög in i Kebnekaises fjällvägg och tog fem människors liv.
– Den händelsen förändrade mitt liv. Jag har alltid varit fascinerad av fjäll och att det är vädret som styr. Jag lärde känna massa människor där uppe som lärde mig att det går att leva på ett annat sätt. Det finns kanske inte internet, man tar dagen som den kommer. När jag kom tillbaka till Stockholm undrade jag varför alla människor sprang i tunnelbanan, och tänkte att det skett en olycka, men så insåg jag att det är så här det är.
Jessica kände att något hade förändrats i henne, hon ville inte längre vara kvar i "ekorrhjulet" och några månader senare sa hon upp sig. Sen dess har hon jobbat som frilansande journalist, ett friare sätt att jobba som hon trivs mycket bättre med.
Men hur hamnade du i Norge?
– Jag har en lillasyster som är violinist och bor i Norge. Hon kände en trevlig man som hon tyckte jag skulle gå på blind date med. Jag sa först nej, men sen googlade jag honom och såg att han var väldigt snygg, så då ändrade jag mig!
Jessica åkte till Oslo och träffade mannen, och det sa klick direkt. Två veckor senare flyttade hon in hos honom.
– Man måste våga ta steget! Vad kan man förlora på det? säger Jessica med övertygelse.
Nu blev inte det mannen hon kom att dela sitt liv med, men det var i alla fall så hon kom till Norge och bestämde sig för att stanna. Kaj, som hon nu är gift och har barn tillsammans med, träffade hon genom ett extrajobb hon tog i Oslo.
– Han är 17 år yngre än jag. Jag har varit tillsammans med både äldre och yngre män och aldrig tyckt att åldern är viktig.
De var goda vänner under lång tid men till slut visade sig Jessicas djupare känslor vara besvarade, och de blev ett par. De har båda drömt om att leva på en gård med många djur och långt till närmsta granne. När Kajs pappa köpte en gård utanför Lillehammer fick de möjlighet att köpa ut en mindre gård på deras mark.
– Ingen har bott här på nästan 100 år, så vi renoverar upp det.
Just nu bor de på 24 kvadratmeters boyta, med två barn på två och fem år. Det finns i nuläget inget rinnande vatten, toaletten ligger 40 meter bort, och duschar gör hon hos granngården eller hos vänner. Det finns bara en solcellspanel som strömkälla.
– Jag var väldigt skeptiskt till det i början, men tänkte att vi kan väl testa. Nu har vi kommit fram till att vi kommer att klara oss med solcellspanel och så småningom kommer vi ha vindkraft. Man behöver inte så mycket ström, det är en vanesak helt enkelt. Vi har bara ett eluttag och det räcker.
Är det inte jobbigt att leva så med två små barn?
– Det är bara varmvatten jag kan sakna. Men jag är en lösningsorienterad kvinna. Nu har jag en stor termos varmvatten som alltid är fylld, då kan jag lätt diska och tvätta händerna till exempel.
De tillbringar mycket av sin tid ute, med sina hundar, katter och höns. De ska också skaffa får nästa år. Det de köper är i möjligaste mån begagnat, ambitionen är att komma bort från "slit och släng-samhället".
– Det är ett väldigt naturligt liv, och jag känner inte att det är jobbigt. Det är en form av slow living. Vi vill inte ha någon stress, varken med renoveringen eller i vårt liv. Vi vill vara här och nu.
Händer det aldrig att du saknar storstadslivet?
– Nej. Men jag kan sakna pulsen av att åka ut på ett jobb, och att ha restauranger närmare och flera valmöjligheter. Som tur är har jag både mina syskom och svärmor i Oslo så dem hälsar vi på ibland. Men jag är alltid tacksam att jag kan få komma tillbaka till lugnet och naturen här hemma.