Jennie har hittat sitt språk

Vi återvände från tidningen två gånger under 1990-talet, med ambitionen att försöka skildra Jennies tillvaro. Det blev glädjande berättelser om en ung kvinna som hade lärt sig att kommunicera med hjälp av en pedagogik som är inspirerad TEACCH-programmet från USA. Utövaren använder sig av bilder för att förstå och strukturera sin vardag.
Jennie hade flera fritidsintressen och vi var med i häststallet i Åby, där hon satt stolt och säker i sadeln. Jennie var på väg och det var lycka.

Nyfikna
Nio år senare har vi återigen förmånen att få träffa Jennie och hennes mamma. Vi är nyfikna, förväntansfulla och också spända. Då som nu vet man inte hur Jennie kommer att reagera. Kontakten är inte omedelbar utan måste gå genom mamma EvaBritt. Det är både spännande och ansträngande att vara lyhörd och försöka tolka Jennies uttryck och kroppsspråk.
När dörren går upp till rummet på Thapperska skolan, där Jennie och personal från Brågården har daglig verksamhet, är det en rundare Jennie som möter oss, med rödtonat hår. Hon har en blå luvtröja med tryck och ett rött pannband. Hon är nervös och reagerar med att gå runt och bita sig i handen.
Efter ett tag sjunker hon ner i den blåa favoritfåtöljen medan vi pratar med EvaBritt om tiden som har förflutit sedan vi sågs sist.

Bor i Jursla
Jennie bor kvar på Brågården i Jursla. Hon har sin egen lägenhet och bor och lever med stöd från personal under hela dygnet. Tillsammans med Jennie i dag är Gunnel Person, som Jennie kallar Tula. De trivs ihop. Jennie är trygg vid hennes sida.
EvaBritt berättar att Jennie åker med färdtjänst till Thapperska skolan, där hon har sin dagliga verksamhet fyra dagar i veckan. På torsdagar är hon ledig och tanken är att hon då ska sköta sitt hem men hon hinner också med att rida.
Den dagliga verksamheten på Thapperska är utformad efter Jennies behov. Hon har olika programpunkter varje dag. På måndagarna brukar hon gå till Vrinneviskogen på förmiddagen och på eftermiddagen har hon skapande verksamhet. Andra dagar har Jennie gymnastik och musikstund. Ibland är hon tillsammans med andra funktionshindrade som också har dagliga verksamhet förlagd till Thapperska skolan.

Kastade glas
Syftet med verksamheten på Thapperska är att Jennie ska komma hemifrån och genom sitt miljöombyte få andra intryck. EvaBritt avslöjar att tidigare fanns ambitionen att Jennie skulle jobba. Hon var på ett äldreboende i Kvillinge, där hon hjälpte till i köket. Men Jennie började gilla ljudet av kraschat glas och slängde pensionärernas koppar i golvet. Hon kunde inte vara kvar där.
Jennie gjorde ett annat försök med att arbeta i ridstall. Men hon tröttnade efter ett tag. EvaBritt konstaterar att Jennie snabbt blir uttråkad.
Jennie blir otålig av allt vårt prat och försöker att bryta vårt samtal. Hon gör tecknet för fika och hon säger bil hela tiden. Hon vill åka hem med sin mamma. Trots att Jennies funktionshinder gör henne ständigt beroende av hjälp, så har EvaBritt lyckats med att släppa taget om sin dotter. Hon har slutat att oroa sig.
- Jennie är vuxen. Vi har den kontakt som man har med vuxna barn och träffas ibland. Men Jennie har sitt eget liv nu.

Fullgott liv
Det EvaBritt önskar för sin dotter är hon ska få något vettigt att göra och att hon har människor omkring sig som ser hennes förmågor.
- Jag vill att hon ska få ett så fullgott liv som det är möjligt.
Åren har gått och samhället har fått både mer av insikt och kunskap om Jennies funktionshinder. EvaBritt menar att bemötandet av den här gruppen av funktionshindrade har blivit bättre. Men fortfarande handlar det om att träffa rätt person som har viljan och förmågan att engagera sig och Jennie har haft tur i det "lotteriet" konstaterar EvaBritt.

På väg
Vi slutar vårt besök på Brågården. I Jennies lya. Massor av fiffiga lösningar gör att Jennie inte längre kan kasta sin TV i golvet när livet inte blir som hon har tänkt sig. TV-n sitter fast och för att få tillgång till tingen i skåpen och garderoberna krävs det nycklar. Med EvaBritts ord försöker vi skapa oss en bild av Jennie. Det blir mycket yta, som att Jennie gillar musik och diggar Mora Träsk eller att hon liksom många andra med funktionshindret autism fastnar för ett specialintresse. För Jennie var det dockor som gällde under en lång tid.
Den otålighet som EvaBritt pratar om märks när Jennie stundom ska spela bingo, kramas eller busa med sin mammas hår. Men lugnet finns där också, som när Jennie och Gunnel sitter nära varandra i soffan och lyssnar på Vivaldi.
Jennie är på väg vidare. Det är lycka. Det skrev hennes gamla lärare Per Sjölund på den vita skoltavlan för tio år sedan. Så är det nu också.

Jennie har hittat sitt språk

Första mötet med Jennie var för 17 år sedan. Då satt vi vid ett köksbord på Vikbolandet. Mamma EvaBritt var ledsen och förbannad över den omsorg som inte fanns för dottern med autism. Det var ett öde som grep tag.