Inflationen har stigit med nästan tio procent. Elräkningarna är ett sorgligt kapitel för väldigt många svenskar och omvärlden skakar från Ukraina till alarmerande rapporter om klimatförändringar.
Som om inte den gamle fotografen hade nog med problem.
Det var inte så här han tänkte sig pensionärslivet då han ung och stark for land och rike runt för att plåta inhemska och utländska celebriteter.
– Jag var alltid den som talade om för alla hur mycket jag gillade att betala skatt. Hur mycket vi får tillbaka med skola, vård och äldreomsorg. Och pension, förstås, säger han.
Kroppen har tagit stryk efter alla år han tillbringat med kemikalier och blypartiklar från en svunnen fotograftid. Lungsjukdomen har tagit ifrån honom det mesta av orken, han berättar att han knappt minns när han senast var ur sjukhussängen som står parkerad mitt i vardagsrummet i lägenheten på Ektorp i Norrköping.
– Jag har inte varit utanför lägenheten på fyra år, tror jag. Ja, förutom transporterna till sjukhuset, skyndar han sig att tillägga.
Cancern har dessutom satt klorna i honom, men sjukdomen ska i alla fall inte vara "galopperande" utan under någon slags kontroll mitt i eländet.
För ett elände är det att vara gammal och sjuk. Ekonomin är körd i botten.
– Jag vill egentligen inte gråta ut, det finns de som har det värre än jag. Personer som är så sjuka att de inte orkar bry sig. Det är många därute som tiger och lider.
Men Jan Wadström tiger inte. Känner han sig oförrättad blir det ett telefonsamtal till ansvarige.
– Jag har säkert skaffat mig en hel del ovänner, konstaterar han.
Ganska troligt var det pappas "fel" att Jan valde fotografyrket. Wadström den äldre drev en Hasselblad-butik på Repslagaregatan. Det var ingen fotoateljé utan snarare ett etablissemang för försäljning av klassiska kameror, framkallning och annat. Men fröet var sått och förutom en nästan två decennier lång utflykt till Örebro-Kuriren hann han ta oräkneliga foton åt lokaltidningarna i Norrköping, samt också åt 08-drakarna i huvudstaden innan pensioneringen närmade sig.
Jan Wadström var förövrigt anställd här hos oss på Folkbladet från 1978 till 1984.
Fram till 1997 drev han egen firma som frilans. Lägenheten är full av foton och negativ och vittnar om ett händelserikt liv. Bilden på simhopperskan Ulrika Knape i Örebros gamla badhus på 70-talet gav honom internationell berömmelse och silvermedalj i Nikons stora fototävling.
Med lite flax hade han även kunnat fota Olof Palme i en bastu i Näkna utanför Norrköping på 80-talet. Dessvärre bidrog den höga temperaturen till att kameran gav upp och en naken statsminister kunde pusta ut.
Men lyckan vände för Jan några år innan millennieskiftet. Lågkonjunkturen fick tidningarna att spara, och frilansarna tog stryk.
Wadströms firma försattes i konkurs och med kronofogden i hasorna blev det allt svårare att få till en nystart. Skulderna växte och på ålderns höst blev det snart sagt omöjligt att få minus och plus att gå ihop.
– De sa att vi skulle få njuta av livets otium på gamla dagar. I helvete heller! Det är inte mycket vi får njuta av. Att ha kontakter med myndigheter tar all min tid, varenda jäkla minut jag är vaken. Systemet borde luckras upp och vara enklare.
Slutar den gamle fotografen:
– Jag är socialist. Jag anser att vi ska bära det tunga tillsammans men vi ska också dela det goda med varandra.