Jag kavlade ut den färdiga pepparkaksdegen direkt på plåten. Tryckte dit några bockar och en tomte, naglade fast ett par russin som ögon och så skjuts in i ugnen. Pepparkakor - klart! Under de sju minuter plåten skulle gräddas rusade jag ner i tvättstugan. De nyfållade julgardinerna skulle tvättas. Egentligen hade jag god lust att göra som med duschdraperiet - köra dem på 90 grader tills de smälte - men jag behärskade mig. Julen stod för dörren och ingen slipper undan.
På vägen tillbaka snubblade jag över vår halmbock i naturlig storlek. Jag hade tyckt att det varit på tok för tidigt att ta fram den redan i november, men sambon hade insisterat. Jag drog den hårt i skägget och tankarna for automatiskt iväg till Gävlebocken.
- Passa dig, väste jag mellan sammanbitna tänder.
Det luktade bränt från köket och jag skrev upp pepparkakor på inköpslistan. Fick klämma in det mellan de torkade nejlikorna och apelsinerna.
- Jul, jul, strålande jul, nynnade jag forcerat.
Jag försökte titta ut genom rutan för att finna lugnet, men såg inget för all snöspray. Andas, du är en modern och kapabel kvinna, sa jag till mig själv fast jag visste att det inte var riktigt sant.
- Kan tjejer klippa gräset? hade nämligen lilltjejen frågat förvånat när grannfrun stövlade runt med gräsklipparen i högsta hugg.
Också i november. Men det kändes ändå bra att tänka tanken. Något som däremot inte kändes bra var ordet julfrid. Århundradets paradox. Ungefär lika motsägelsefullt som en flamsäker julbock. Som alla andra år hade jag plockat fram boken "Julfritt" av John Grisham och lagt på nattduksbordet. Varje kväll under hela december läste jag några sidor och fnittrade ljuvt inombords. Tänk om man..? Så sansade jag mig och slog in en julklapp eller vattnade en julstjärna. Julen stod för dörren och ingen slipper undan.
Jag tog med mig listan och gasade ut till shoppingcentret. För att garanterat slippa Tommy Körberg lät jag radion vara ifred. I stället började jag fundera på julfantasternas vanligaste argument.
- Men det är ju så fint med alla ljus!
Varför då? frågade jag mig själv för hundrade gången samtidigt som jag pressade mig förbi en bilist med elljusstake på instrumentbrädan. Varför? Räcker det inte med att man har plockat fram allt eländigt julpynt - måste man dessutom använda det? Men sådant vill de inte lyssna till - decemberförespråkarna. Jag suckade djupt och tänkte på mörkret. Det är inte för inte det heter "i skydd av mörkret", påminde jag mig själv medan jag vejde för en lucia på parkeringsplatsen.
- Men barnen då? Det är ju ändå barnens högtid!
Barn mår bra av rutiner, morrade jag ilsket inombords. Det finns risgrynsgröt året om. Så stora mängder godis kan aldrig vara bra.
Ändå slängde jag ner både storpack med värmeljus och en påse blandade nötter i vagnen. För sen, efteråt, får man tack och lov vila ända fram till påska. Och det är väl värt att slita ut sig för, till och med för en julmotståndare av min kaliber.
