I fredags var jag engagerad som mötesordförande vid Friskolornas riksförbunds årsmöte i Stockholm. Det var ett trevligt och intressant möte på många sätt. Kjell Olof Feldt omvaldes till ordförande, flera viktiga framtidsfrågor diskuterades på ett balanserat sätt och Jan Björklund var inbjuden som talare.
Utbildningsministern höll föredrag i 40 minuter och svarade på frågor, inlägg och kritik i nästan en timme utöver det.
Han kan sitt fögderi, inget snack om den saken. Björklunds tal var uppbyggt på antagandet att svenska elever lär sig alldeles för lite. Grundskoleelever har, hävdade Björklund, betydligt sämre kunskaper nu än för 20 år sedan. För gymnasieeleverna är det ändå värre. 97 procent börjar förvisso gymnasiet. Men endast 60-65 procent fullföljer utbildningen och/eller lämnar gymnasieskolan med godkända betyg. Allt detta till en kostnad för skattebetalarna som placerar Sverige – tillsammans med Danmark – i skolutgiftsligans världstopp. Under de kommande fem åren hoppas Jan Björklund få chansen att reformera ungdomsutbildningen tillbaks till ett läge där världens högsta utgifter är synonymt med världens bästa skola.
Vi får väl se hur det blir med den saken. Men nog har han rätt i mycket, textilarbetarsonen från Skene i Västergötland. En intressant passage i Björklunds tal handlade om den olyckliga skolpolitiska symbiosen mellan Jämlikhet och Tid i skolan. I lagar och styrdokument för skolan utgör sedan länge elevernas ”gemensamma skolgång” ett slags portalparagraf. Alla ska börja skolan samtidigt, alla ska gå årskurs efter årskurs på samma sätt och alla ska sluta skolan samtidigt. Fullständigt normala avvikelser och skillnader mellan barnens förmågor och inlärningstider har inte tillåtits påverka uppläggningen av skolan. De av eleverna som inte passat in i normen har lätt hamnat efter och utanför. I takt med att konkreta utvärderingar av elevernas kunskaper – prov, betyg – har avvecklats från de lägre årskurserna, har problemen förvärrats. Hjälpklasser i olika former och utbildade speciallärare har dessutom mer eller mindre avvecklats från lågstadiet. Ungar som inte hänger med i kunskapsutvecklingen, har i den gemensamma skolgångens namn bara flyttats upp i årskurserna tillsammans med alla andra.
Dessa försummelser i de tidiga skolåren har steg för steg skapat underlag för en gigantisk ”hjälpklass” i gymnasiets första årskurs. Det individuella programmet – där elever från grundskolan som inte är formellt behöriga placeras – har växt ut till det största nationella programmet i hela gymnasieskolan. När IV-programmet introducerades för snart tjugo år sedan var avsikten att det skulle vara en studieväg som endast undantagsvis skulle tas i anspråk. Men så blev det alltså inte.
”Hjälpklassen” på gymnasiet är heller inte särskilt framgångsrik. En mycket stor majoritet av eleverna klarar inte av att förkovra sig på ett sådant sätt att de blir behöriga till något av de andra programmen i gymnasiet.
Så nog finns det en del att bita i för en reformator.
Med sin kritiska granskning av symbiosen mellan Jämlikhet och Tid knyter Jan Björklund an till ett klassiskt diskussionsämne mellan liberaler och socialister/socialdemokrater. Diskussionen gäller, lite kortfattat och grovhugget, vad som kommer först: den enskilde eller kollektivet? Rätten till ”Gemensam skolgång” kan tas som uttryck för en tolkning av jämlikhetsbegreppet. En annan tolkning av jämlikheten kommer till uttryck i rätten till en individuell skolgång som präglas av den enskildes behov. Rätten till särbehandling står mot rätten till likabehandling. Utsätter specialundervisning och kunskapsprov i lågstadiet det enskilda skolbarnet för stigmatiserande risker eller ger det barnet möjligheten att lära sig kunskapens grunder på ett gediget sätt?
Svaren på dessa frågor är inte alltid givna eller självklara. Men i vår tid och mot bakgrund av hur de senaste decenniernas skolpolitik utvecklats, uppfattar jag de flesta av Björklunds förslag till svar som trovärdiga och i hög grad nödvändiga.