"Jag trodde att de skulle komma hem"
Morgonen den 28 september 1994 väcktes Erland Jonsson, då ordförande i PRO SAM i Norrköping, av ett telefonsamtal. - Det var vår sekreterare som ringde och berättade att Estonia gått under. Jag trodde inte det kunde hända och det tog lång tid innan jag accepterade att våra medlemmar aldrig skulle komma tillbaka.
Erland Jonsson kommer aldrig att glömma telefonmsamtalet den där morgonen. Men just då trodde han att hans PRO-medlemmar trots allt skulle komma hem. FOTO: ROBERT SVENSSON
Foto:
- Det tog lång tid innan vi återupptog våra kryssningar, berättar han. Ingen ville ut på sjön. Det är egentligen först nu som folk har börjat fråga efter resor igen. Själv har jag varit på flera resor och jag tänker aldrig på Estonia när jag är ombord på en färja.
Efter telefonsamtalet den där onsdagsmorgonen trodde Erland Jonsson att Estonia hamnat i sjönöd, men att alla passagerarna hade räddats.
- Jag kunde aldrig tro att ett fartyg som Estonia kunde gå under. Därför var jag helt säker på att alla skulle komma hem igen.
Men de 56 medlemmarna i PRO, som rest iväg för att få en trevlig kryssning kom aldrig tillbaka. Erland Jonsson kände alla 56.
Norrköping drabbades hårt, 59 Norrköpingsbor omkom i olyckan.
Erland Jonsson tycker det jobbigt att hela tiden bli påmind om Estoniakatastrofen.
- Jag kommer aldrig att kunna glömma, men vi har varit tvungna att gå vidare. Och varje gång Estonia dras upp igen blir jag ledsen. Ändå hade jag ingen nära anhörig med på färjan. Kamrater, människor jag kände väl och umgicks med, men inga släktingar.
De första två åren efter olyckan hade Erland Jonsson nära kontakt med de anhöriga i anhöriggruppen i Norrköping.
- Katastrofberedskapen här i kommunen fungerade fantastiskt bra från första början. Det upprättades ett kriscentrum i stadshuset med psykologer, präster och socialarbetare. Och tiden efter olyckan hade varje anhörig sin egen kontaktperson.
Trött på rykten
Anhöriggruppen i Norrköping höll en låg profil, till skillnad mot en del andra anhöriggrupper.
- Det var vissa grupper som inte kunde acceptera det som hänt och hela tiden höll på att riva upp såren på nytt. Här i Norrköping var det aldrig någon som trodde på de olika konspirationsteorierna. Ingen vet ju i detalj vad som verkligen hände, men själv är jag hjärtligt trött på alla teorier och underliga rykten.
Från början lovade den då avgående statsministern Carl Bildt att Estonia skulle bärgas. Samma löfte gav nye statsministern Ingvar Carlsson.
"Bärgning orimlig"
- Det tyckte vi alla här i Norrköping var det rätta att göra. Men så småningom förstod vi att även om man bärgade fartyget var det inte säkert att man fick upp alla döda. Och ju längre tiden gick desto mer insåg vi det orimliga i en bärgning. Tänk om man bara fick upp den ena av två makar till exempel. Nej, det var bättre att havet fick förbli en gravplats. Sjöfolk i alla tider har ofta fått sin grav i havet.
När den första chocken släppte och sorgearbetet påbörjats, valde de flesta anhöriga i Norrköping att ha en minnesbegravning.
- Efter ett par år upplöstes anhöriggruppen. Då tyckte de flesta att gruppen fyllt sin funktion och att det nu fick vara nog. De ville gå vidare. Och vad jag vet och förstår har de flesta här i Norrköping också klarat av att göra det.
Så jobbar vi med nyheter