Melinda är vanligtvis en aktiv och social person. Hon tycker om att hitta på saker med barnen, gillar att dansa och älskar sitt jobb som lärare på Vittra Röda stan. Allt det har förändrats sen hon drabbades av covid-19. Och medan andra tillfrisknar efter några veckor eller kanske inte får några symptom alls, har Melinda drabbats av bakslag efter bakslag. Läkarna har diagnostiserat henne med ”trötthetssyndrom efter virusinfektion” och nyligen fick hon komma till den speciella avdelning för långtidssjuka covidpatienter som finns på Vrinnevisjukhuset.
– Det är en annorlunda upplevelse att inte ha den energi jag hade förr, säger Melinda.
Jag möter henne i radhuset i Lindö efter att hon kommit hem från sitt arbete. Hon jobbar 25 procent och är sjukskriven resten. Så har det varit sen början av hösten då hon fick ett kraftigt bakslag i sin sjukdom.
– Jag har varit och handlat idag också så jag är så trött, säger hon och ursäktar sig att hon inte kan bjuda på hembakat till kaffet.
Men låt oss backa bandet till den 10 mars i fjol, då Melinda började känna sig förkyld och hängig. Hon var hemma i en vecka men tyckte sen att hon var frisk.
– Men när jag var på jobbet blev jag plötslig yr, fick ont i halsen och huvudet igen. Det var början på ett 30-tal olika symptom som har gått runt i kroppen sen dess.
Förhoppningen var hela tiden att komma tillbaka till jobbet under våren men det gick inte, och när höstterminen startade var hon taggad att få möta barn och kollegor igen.
– Jag hann ha dem i tio dagar, sen var det som att gå in i en vägg. Jag fick tillbaka alla symptom, plus hjärntrötthet, jag började tappa ord och fick svårt att stava och formulera text. Något som jag aldrig haft problem med.
Hjärntröttheten gör att hon bara orkar ett par timmars aktivitet, sen måste hon vila i ett mörkt rum. Hon är väldigt ljudkänslig och måste ibland ta på sig hörselskydd vid middagsbordet. Tröttheten kan utlösa illamående.
– Jag måste bromsa mig själv hela tiden. Jag kanske orkar göra tio procent av det jag vill.
Hon berättar också om magkramper och diarré som dyker upp minst en gång i veckan.
– En annan konstig sak är att jag fått klaustrofobi, jag kan inte längre stänga dörren till badrummet.
Många av symptomen påminner om utmattningssyndrom, och Melinda har fått komma till Rehab Öst för att vara med i en grupp som heter ReDo. Flera olika yrkesgrupper är inkopplade och det handlar om att lära sig hantera stressen som kroppen utsätts för. Den femte januari fick hon också komma till covidavdelningen för långtidssjuka på VIN, en av två sådana i landet.
– Det kändes otroligt bra att få rätt hjälp, säger Melinda.
Eftersom inga covidtester gjordes på våren, förutom på inlagda patienter, fick Melinda aldrig bekräftat att det var det hon hade. Det första antikroppstestet hon gjorde i höstas visade negativt, vilket har gett Melinda stor vånda. Men nu i januari visade ett nytt antikroppstest positivt. På frågan hur det kändes blir Melinda tyst och ögonen tåras. Till slut säger hon:
– Det kändes väldigt bra. Jag har känt mig som en hypokondriker. Men det går bara runt, runt i kroppen vilket är extremt jobbigt. Det poppar upp nya saker hela tiden.
Även resten av familjen blev smittade av corona-viruset, vilket har varit en stor påfrestning. Också hennes man har drabbats av långtidscovid men klarar ändå att jobba tack vare att han kan jobba hemifrån och vila på lunchen. Under lång tid hade han torrhosta, problem med andningen och han saknar fortfarande smak och luktsinne. Deras två barn blev också smittade, varav åttaåringen bara var sjuk i fem dagar, och tioåringen fick symptom och stor trötthet som höll i sig i åtta veckor.
Hur känns det att vissa drabbas så hårt och andra knappast alls?
– Så orättvist! Jag har frågat många om de har lust att byta! säger Melinda och skrattar åt eländet.
Nyligen meddelade regeringen att de vill satsa 50 miljoner kronor på forskning kring långtidscovid, något som inte är en dag för tidigt, tycker Melinda. Hon har gått med i Svenska covidföreningen för att hon vill lyfta problemen kring sjukdomen.
– Sverige har bara två covid-avdelningar för långtidssjuka men det är 100 000-tals som mår som jag. Snacka om folksjukdom.
Hur ser du på framtiden?
– Jag hoppas på att långsamt bli bättre, men jag vet att det går långsamt. Det gäller att ha tålamod.