– Jag har väl inte blivit slagen tillräckligt mycket, konstaterar Göran. Han är både bitter, besviken och förstår sig inte alls på Ersättningsnämndens beslut.
Ger sig inteMen Göran ger sig inte. Han samlar in material för att göra en ny ansökan.
– Staten har inte gjort det enkelt för oss, när vi ska rota i våra rötter och försöka hitta papper som inte finns, säger han.
Göran menar att staten har lagt ribban för högt. Flera av hans bekanta i Vilbergsgruppen, som är en lokalavdelning till Riksförbundet för samhällets styvbarn, har därför avstått från att söka berättar han.
Göran fick beslutet två dagar efter intervjun hos Ersättningsnämnden i Stockholm. En halvtimme fick han på sig att redogöra för sina barn- och ungdomsår på barnhem och i fosterhem. Han var bara fem månader när han omhändertogs och var sedan kvar i samhällets vård tills dess han var 18 år.
Risinge värstVärsta stället var Risinge barnhem, där föreståndarinnan slog barnen. Efter helvetet där skickade föreståndarinnan Göran vidare till Söderköpings sinnesslöanstalt. Då var han inte ens två år fyllda.
Varför Göran inte ges ekonomisk ersättning på 250 000 kronor, beror enligt Ersättningsnämnden på att det inte finns några journalanteckningar från tiden på barnhemmet i Risinge eller från sinnesslöanstalten i Söderköping. Göran har själv inte heller några minnen från den här tiden. Sina första minnesbilder har han från på Gerdahemmet i Åby, som var ett förhållandevis bra ställe.
– Men jag har intervjuat folk på bondgårdarna runt omkring barnhemmet i Risinge och alla berättade samma sak, att barnen blev slagna med knallpåk. Efter tiden i Söderköping kunde jag inte prata och bara gå på plana
underlag. Är inte det vanvård? undrar Göran.
Läs hela artikeln i dagens tidning