"Jag gör saker som gör mig så lycklig"
37-åriga Jimmy brukade gå till jobbet med ett leende på läpparna, men efter en ovanligt stressig tid med omstruktureringar rasade tillvaron. - Jag hade konstant ont i huvudet, fick synrubbningar och mådde konstigt.
- Jag visste inte vad det var och jag kände mig inte direkt orolig för att genomgå behandlingen. Jag kände ju egentligen ingenting överhuvudtaget, säger Jimmy. Men när han kom in på avdelningen för att få sin första behandling blev han livrädd. På avdelningen såg han psykiskt sjuka patienter som var inlagda där. Och i det rum han kom in på innan han skulle skjutsas till behandlingsrummet stod en manlig patient och tittade på honom - i 20 minuter utan att säga ett ljud. - Han bara stod där och glodde på mig. Det var väldigt obehagligt. Han skjutsades iväg för behandling. - Jag hade fått en droppnål så att de kunde spruta in muskelavslappnande och jag hade fått på mig avdelningens sjukhuskläder. De sa det var bäst eftersom det hände att patienter kissade ner sig under behandlingen. Jag var så jävla rädd. Sedan gick det fort och efter 20 minuter vaknade Jimmy upp, men somnade om igen. Senare vaknade han upp och var tillbaka på avdelningen. Han klädde på sig, fick en kopp kaffe och en macka och åkte därifrån. - Det kändes väldigt konstigt och jag stannade säkert sex gånger med bilen på väg hem, säger Jimmy. Efter första behandlingen kände inte Jimmy någon skillnad. Men han fortsatte med behandlingar tre gånger i veckan. Och plötsligt hade det hänt något. - Nu är jag så tacksam över att jag fick träffa Maria Hogner och att jag fick ECT-behandlingen. Men Jimmy är irriterad över att det skulle behöva ta så lång tid för honom att få den. Nästan två år efter att han gick hem från jobbet . - Jag blev bara sämre och sämre. Jag sov inte på nätterna, barnen undvek mig, min mamma var jätteledsen och mina bröder tappade jag kontakten med. Många nätter kändes det som att det enda jag ville var att jag skulle sluta leva. Livet återvänder
Jimmy förstod inte vad som hänt med honom, han tappade humöret, var irriterad hela tiden och såg ingen mening med någonting. Han slutade med ECT-behandlingen i oktober, han har bytt medicin och han träffar en kognitiv beteendeterapeut. - Jag börjar bli rastlös, jag vill göra saker och jag gör saker som gör mig så lycklig. Som att hjälpa mina barn med läxorna, att de vill vara med mig, att de inte längre undviker mig. Jag kan stanna en stund på dagis och prata. Det känns så bra. Fast när han tänker efter så funderar han på om han känner sig bättre än han egentligen är. - Kanske är jag 50 procent bättre, men det är i alla fall mycket bättre än när jag var på botten, eller till och med under botten. Att han inte är samma gamla Jimmy som innan han blev sjuk märker han dock. För en tid sedan skulle han lägga nytt golv i hallen. Det gick åt helvete. - Jag kan ingenting längre. Jag som har lagt massor av golv kunde helt plötsligt inte. Jag tappade helt fattningen och mådde jättedåligt. När jag såg allt dagen efter, golvplankor som var sönderslagna kändes det hemskt. Då blev jag väldigt ledsen och rädd. Och så är det det där med minnet. - Jag har massor av luckor. Vi såg en film som jag vet att vi sett på bio för några år sedan, men jag kom inte ihåg någonting. Absolut ingenting. Och det händer att någon berättar om saker vi gjort tidigare i livet som jag inte heller kommer ihåg. Det känns jättejobbigt. Men de säger att minnena kommer tillbaks, och även om det är väldigt jobbigt så är det värt det. - Det är svårt att prata med folk om hur jag har mått, de förstår inte. Jag har inte gått hemma i två år och latat mig. Det är inte så att man bara kan "ta sig i kragen och rycka upp sig". Det var först när han träffade Maria Hogner som han kunde prata med någon som verkligen förstod. Och som kunde hjälpa honom.
Så jobbar vi med nyheter