Det här är en krönika om hästar.
Den börjar i en liten engelsk småstad där jag ser finklädda människor och tänker (vet?) att de ska gå på hästkapplöningen som jag sett skyltar om. Synen inleder en diskussion om klass, om hur klass kanske är synligare i till exempel Storbritannien (men att jag egentligen inte vet något om det) om klass och ritualer och klädkoder typ – och om hur hästen blir en del av detta. Eller snarare, hur människan gör hästen till en del av detta.
Den fortsätter i ett minne som den här situationen väcker. Jag är åtta år och prenumererar på tidningen Min Häst (som en parentes kan nämnas att Anna Nygren svarade på frågorna i Min Hästs frågespalt, men det var inte jag). Ibland i barn-/ungdomstidningar finns det medföljande små presenter – till exempel brukar Kalle Anka & Co ge sina läsare pruttkuddar och spionglasögon. I ett nummer av Min Häst finns en medföljande present. Det är inte en pruttkudde, det är ett protestkort. Kortet kan/ska skickas in till jordbruksministern och är som en namninsamling mot plågsamma hästtransporter. Jag och en kompis kopierar korten i skolans kopiator och försöker få hela klassen skriva på, och när klassen inte vill skriver på med deras namn ändå. Nu tänker jag på detta. Som att bli uppfostrad till djurrättsaktivist av tidningen Min Häst.
Jag fortsätter tänka på tidningen Min Häst. På hästar, min relation till hästar, på hästböcker och min relation till hästböcker. Jag red på ridskola från sex till tretton års ålder. Jag var alltid livrädd för hästar (men jag var mer rädd för bollar och fotboll var enda alternativet till ridning). Jag älskade hästar på ett sorts teoretiskt plan. Jag älskade hästböcker. I perioder fullkomligt knarkade jag hästböcker, minst en om dagen. Den kvällen i veckan då min mamma red följde jag med till ridskolan och var i stallet. Då på kvällen var det bara jag och hästarna och då kunde jag borsta, det gillade jag.
Resten innebär att jag börjar skriva en masteruppsats om hästlitteratur. Framförallt att jag kommer på att hästlitteraturen är nyckeln till livet, världen och samhället. Till relationen människa–häst och hela det mänskliga systemet och sättet att organisera världen. Plötsligt blir liksom allt solklart, som en uppenbarelse.
Samtidigt blir jag också helt besatt av hästböcker och hästar igen. Och ritar hästar på varenda papper jag kommer åt. Kommer på mig själv med att prata om hästar med alla jag träffar. Kommer in på djuretiska aspekter, exploatering av icke-mänskliga varelser och hästtjejens position som människoförrädare i ett grymt samhälle. Typ.
Det är fortfarande typ tio år sen jag red – eller klappade en häst. Men jag superälskar hästar. På ett teoretiskt plan.