Isklättring vid Ågelsjön lockar långväga gäster

Isbitar flyger åt alla håll och stegjärn raspar och sätter sig fast i det massiva isfallet som skimrar i ljusgrönt. Det är vackert, ganska lugnt men fruktansvärt kallt. Till isfallen strax bortom sjöklippan vid Ågelsjön har Anders Lindfors och Nicke Enlund tagit sig från Blackstad och Gamleby för att ägna dagens ljusa timmar åt isklättring.
- När jag bodde i Stockholm åkte jag skytteltrafik hit för att klättra. Det är Sydsveriges absolut bästa klätterområde både på vintern och sommaren, berättar Nicke medan vi pulsar fram i snön till det Övre fallet en bit upp.

Göran Kropp
En istapp cirka sju meter upp skall klättras och tyst tvivlar jag på att den kommer att hålla. Men både Nicke och Anders tar sig ann tappen utan några större problem.
- Den hade naturliga hål som jag kunde sätta yxan i så det var ganska lätt annars hade jag fått hacka fast den, berättar Anders som tog sig uppför fallet först.
Han ses som en nybörjare inom isklättringen men har klättrat klippor i 15 år.
Det var Göran Kropp som från början fick honom uppför en isvägg för sex år sedan och med sin lätta vikt är det inget problem. Ett av fallen vid Ågelsjön tar han sig uppför på bara några sekunder.
- Jag tog silver på två grenar i SM i isklättring 2000, och ett 2001, jag använder mig av en annan teknik än de erfarna isklättrarna, ler han glatt.
- Jag brukar kalla att jag springer mer än går som de andra, fortsätter han.

Flydde Stockholm
De är båda levnadsglada och lite spralliga. Skämten duggar tätt och vänskapen är varm. Båda bor de i de småländska skogarna, flytt från det hektiska livet i Stockholm. Resan till Ågelsjön var en utflykt som de ser som en självklarhet.
- Det är så mycket is här och så många fall att välja mellan, förklarar de gemensamt.
Kaffekanna, utrustning och intresset för klättring gör kylan mindre kall. Men de är inte oberörda av att temperaturen på eftermiddagen går neråt på skalan. Efter att ha säkrat Anders är det Nickes tur att klättra men han är kall och lite stel.
- Det är det här som är tråkigt med isklättring. Man blir så fruktansvärt kall av att stå och säkra och här är ändå lederna inte speciellt långa, förklarar han och berättar att han känner sig lite ringrostig efter att inte isklättrat på fyra år. Han föredrar egentligen det som kallas bouldering. Det är klippklättring på lägre berg utan någon säkring.
- Det är betydligt varmare än det här, ler han innan han tar itu med fallet och istappen.
- Men man blir varm av att klättra, pustar Anders som ställt sig för att säkra.
Isklättring är den näst farligaste formen av bergsklättring. Säkringarna, så kallade skruvar som sätts in i isen med ett hål som repet går igenom, ger i isklättring ingen garanterad säkerhet.

"Sämre och jättedåliga"
- I vanlig klippklättring finns det väldigt bra säkringar, mindre bra och dåliga. I isklättringen finns det bara sämre och jättedåliga. Skruven som sätts in kan sitta i ett lufthål, det vet man ju inte, skrattar han och förklarar att isklättring har en stor osäkerhetsfaktor som kräver mycket psyke. Det absolut farligaste är höghöjdsklättring, det som går över 8 000 meter.
Men det är inte bara det farliga som lockar isklättrare. Tjusningen med att klättra uppför dessa kalla, hårda och labila isfall är att isen och de så kallade lederna ändras från dag till dag, de är aldrig desamma.
- Därför är kunskapen om is mycket viktig. Om två dagar kan den här istappen vara borta. En spricka som vi satt kan få så hög spänning att allt rasar, förklarar Anders.

Lidandet del av utmaningen
Men visst har tjusningen smärtsamma inslag det håller de med om. Men liksom mycket annat är lidandet en del av utmaningen och det roliga.
- Det är långt ifrån alla bergbestigare som isklättrar. Men klättrar i berg gör vi alla. Det är ett sett att komma ut och njuta av den underbara naturen som är så tydlig här vid Ågelsjön. Genom isklättringen får vi ju uppleva det även på vintern, förklarar de innan de packar sina saker i gigantiska ryggsäckar för att åka hem till värmen och familjerna. För Anders Lindfors var det första gången som han isklättrade vid Ågelsjön men troligen inte den sista. Båda ser de fram emot nästa heldagstripp uppför en brant och glansig vägg.