Skärblacka runt: Åke och Kurt

Det skiljer en eller annan generation mellan eleverna i Vångaskolan och jägarna i skogen, men glädjen är densamma, kanske har eleverna lite mer spring i benen- fast bara lite. För det krävs nämligen lite spring i benen och en står portion tålamod i båda fallen. Starka ben lär de i alla fall ha, jaktlaget som håller till en bit utanför Vånga. I höga stövlar och rejäla kläder tar de sig fram i skog och mark, genom träsk och snåriga skogar. Allt för att få skjuta en älg.
- Men den sociala biten är jätteviktig, som att vi träffas mitt på dagen och äter en bit tillsammans. Det kan bli lite för långtråkigt att sitta ensam på sitt pass annars, säger Åke Sjöberg som är en riktig veteran när det gäller att jaga älg.

60 år i skogen
Det hela började när han var i tioårsåldern, då gick han och några kamrater och frågade fröken om lov för att få vara med som drevkarlar vid en älgjakt.
- Det fick vi och vi var väldigt stolta när vi stod där på morgonen tillsammans med de vuxna för att få ett par klappträd att mota älgarna med. Vi var väl ett trettiotal drevkarlar som gick och motade hela dagarna, säger han.
Nu för tiden finns det inte alls lika gott om älg enligt Åke och han får medhåll av Kurt Andersson. De är också överens om att det nog till viss del beror på att det har gott för mycket ekonomi i det här med älgjakt och att man numera får skjuta hur många kalvar som helst.
- Så vill vi inte ha det, kalvarna måste ju få växa upp så att det kan bli nya kalvar och beståndet består, åtminstone på vissa platser där det inte längre finns så mycket älg, säger Åke Sjöberg.
Någon älg har de själva inte skjutit än i år, men de har ett par dagar kvar på sina pass och om bara Kurt lämnar sin otursförföljda kamera kvar i bilen så ska de nog lyckas i år också.

Lärare på skolbänken
Om man inte kan så får man lära sig. Så tänkte lärare och fritidpedagoger på Vångaskolan och sökte pengar för att kunna vara med i projektet ITis. Ann Hooghwinkel och Carina Salomonsson-Boström samt elever i klass 1-3 blev utvalda och beslutade att man skulle göra en bok om hur det var i skolan förr i tiden.
- Det har varit jätteroligt att både får lära sig själv och att kunna hjälpa eleverna med att arbeta med datorer, säger Carina som också betonar att även om alla befann sig på olika kunskapsnivåer när det gäller datorer så har man hjälpts åt och kommit framåt.
- Jag tycker också att det var kul, säger eleven Emma Götberg som tyckte att det var roligast när de vuxna hade klätt ut sig och låtsades att det var en skoldag för länge sedan. På den tiden när man fick stå i skamvrån med en dumstrut på huvudet om man inte kunde sin hemläxa.
På slutet tyckte hon att det var roligast när hon fick lära sig lite av hur man handarbetade förr med fingervirkning och sånt.
De har blivit lite bättre på att använda sig av datorer, men det är inte så att de bara använder datorer i sitt skolarbete. Det har de varken lust eller möjlighet till.
- Vi har bara en eller två datorer på 25 elever så även om vi skulle vilja så går det inte, men ju större datorvana vi vuxna får ju lättare blir det för oss att använda datorer på ett naturligt sätt i undervisningen, säger Ann Hooghwinkel.
När de får tid ska de också lägga ut det bildspel de gjort i programmet Power Point på en hemsida så att fler ska ha möjlighet att ta del av vad eleverna lär sig i Vångaskolan. För visst är det spännande när dåtid via nutid möter framtid.

Information till våra läsare

<I>Skärblacka runt:</I> Åke och Kurt - veteraner på pass