<I>Skärblacka runt:</I> Brandspruta till nytt museum
SKÄRBLACKANu: sprinklersystem, 650 handbrandsläckare, 500 brandposter och 1800 rökdetektorer.Då: hästdragen ångspruta, halmtofflor och ingenjörer, valsare och eldare i brandstyrkan.I fem år har de vikt tisdagsförmiddagarna åt gemensam promenad. I går firade vandrargänget fem-årsjubileum med gemensam lunch. Men först en promenad - förstås.
Då tidens brandbil. Hästar drog vagnen och ångmaskin ordande vattentrycket. Så var det för hundra år sedan. Gert Karlsson har modernare saker att jobba med. FOTO: TITTI OLOVSSON
Foto:
- Bruket som äger brandsprutan, ska låna ut den till det nya brandkårsmuseum som håller på att byggas upp i Simonstorp, berättar Gösta Brink, säkerhetsansvarig på Skärblacka bruk.
<b>Ångpanna</b>
Ångsprutan är av märket Ludwigsberg och brandförsvaret i Norrköping har tidigare haft en likadan, som inte finns kvar i komplett skick. Därför får man låna brukets.
- Vi tror att den varit i brukets ägo sedan 1903, förmodligen inköpt efter att bruket brann 1901.
Ångsprutan drogs av en häst och på fordonet fanns en ångpanna som skapade vattentrycket i slangarna. Tidigare var de som bekämpade bränder tvungna att handpumpa vatten, något som var mycket tröttande och därför krävde mycket folk. Ångpannan var en viktig förbättring.
<b>Reglemente</b>
Några uppgifter om hur länge den gamla Ludwigsbergaren användes har inte Gösta Brink. Han gissar att bilar började användas på 20-talet.
Bruket hade sin egen brandstyrka som bestod av anställda. Det kan man utläsa av Skärblacka bruk AB:s brandkårs reglemente från 1907.
- Där kan man se att brandchefen är en av ingenjörerna, att silare, slipare och eldare tjänstgör som slangrullare, strålförare, slangutläggare och så vidare.
<b>Anställd</b>
Bruket har inte längre någon egen brandkår, även om de flesta av deltidskårens personal jobbar där. Men en egen anställd som sköter brandsäkerhetsutrusningen finns.
- Mitt jobb är att se över vattensprinklers, larm och detektorer, berättar Gert Karlsson. Handbrandsläckare, brandposter med slang och rökdetektorer. Allt kräver ständig tillsyn. Det måste fungera.
<b>Promenad</b>
I dag bär det av till gamla samhället.
- Vi tycker bäst om att gå i skogen, säger Gunborg Andersson, men det går inte nu, när det är halt och isigt.
Det här är ett gäng som är trogna vandrare. I fem år harde varje tisdag tagit en runda på sisådär en fyra kilometer - uppehåll under sommaren och julhelgerna.
- Vi har olika rundor att välja emellan, säger Arne Lindgren, som tog initiativet då för fem år sedan.
<b>Vånga</b>
Hälsorådet i Skärblacka hade bjudit in till informationsmöten om kroppen och olika sjukdomar. Arne, som hade funderat på en promenadgrupp, hakade på och bad att få prata om detta. Och som alla förstår gick det bra.
Det framgår att gruppen gärna går i Vånga. I alla fall är det Vånga som nämns hela tiden. Veteklint och Humpen med de vacker rhododendronbuskarna. Samt den traditionella guidade promenaden två gånger om året i Vånga.
-Då berättar guiden om alla original som har bott i stugorna i Vånga.
<b>Socialt</b>
Starka ben, bättre kondis och frisk luft får man av att gå. Det finns bonus också.
- Det sociala är också viktig, alla pratar med alla, säger Arne.
Ungefär 30 personer är med på promenaderna, även om inte alla kommer varje gång. Och plats för nya finns det. Formalia med medlemslista och anmälan bryr man sig inte om. Att träffas och gå, krångligare är det inte.
<b>Lunch</b>
- Det enda som kostar är en tia till kaffe och macka efteråt. Det ordnar Vivan och Ingvar på pingstkyrkan.
Dagen till ära blir det lunch i stället, beställd från cateringfirma. Men vad som serveras är en hemlighet.
I det här gänget finns inga andra planer att fortsätta gå.
- Vi siktar på att fylla tio.
Så jobbar vi med nyheter