Porträttet: Från en liten cirkusdirektör till Kimstads Dolly Parton

På ett svartvitt foto från 1957 står en stolt tioårig cirkusdirektör. I bakgrunden syns det något malätna cirkustältet.
-Det fanns ett stort berg i Oxelbergen, berättar Ingrid. Där spelade jag teater för alla barnrikehusens barn. "Kom upp får ni se på teater", skrek jag. Och de kom snällt och tittade. Jag skrev egna pjäser och hade en buske som entré.
När hon tjatat till sig tillräckligt många potatissäckar sydde hon ett cirkustält. Istället för teater blev det nu cirkus.
- Pappa hämtade sågspån till manegen och mamma sydde en vit, fin balettkjol till mig.
I kvarteret bodde också Peter. Hans pappa var clownen Cacca som brukade uppträda på Barnens dag. Av honom fick barnen låna kläder och smink. Och han målade fina skyltar till cirkusen, som döptes till Cirkus Bali.
- Det var ovanligt att föräldrarna engagerade sig så i sina barn på den tiden. Och det var bara Cacca och mina föräldrar som hjälpte oss.
En kompis gjorde en trapets i slöjden. På den satt Ingrid och sjöng "Oh, mein papa".
- Och under mig gick Peter på lina. Varje gång jag gungade på trapetsen höll tältet på att rasa samman. Men vi hade roligt.
Peter var cirkusens clown. I skolan var Ingrid klassens clown. Hon gick inte ens ut på rasterna.
- Jag var inne och tränade till roliga timman.
På somrarna skickades det lilla stadsbarnet Ingrid på sommarkollo.
- När kommungubbarna kom ut och inspekterade kolonin, stod naturligtvis jag där i min balettkjol och tvingade dem att titta på min pjäs.

Inga drömmar på hyllan
Som 19-åring gifte sig Ingrid och flyttade till Norsholm. Hon fick tre barn och teaterdrömmarna fick läggas på hyllan. Nej, nej, då känner ni inte Ingrid Larsson. Inte kunde hon lägga teaterdrömmarna på någon hylla inte. Hon ÄR teater. Snart nog var hon inblandad i allt som hade något med kultur att göra i bygden.
När Anita Plambeck startade Norsholms ungdomscirkus, vem fanns då där? Ingrid naturligtvis.
- Jag stöttade Anita med idéer till olika nummer. Och jag ritade och sydde barnens alla kläder. Dessutom gjorde jag koreografin och var konferencier. Det har jag fortsatt med i alla år och när Anita slutade fortsatte samarbetet med Vitolds Birkhans.
I tio år satte hon också upp nyårsrevy i Skärkinds bygdegård. Ingrid skrev själv alla texter, även om hon försöker tona ned sin egen betydelse.
- Vi var ett gäng och alla idéer togs tillvara. Revyn kom egentligen till för att vi skulle samla in pengar till cirkusen. Men det växte och vi hade över tio utsålda revyer. Det blev ett måste för alla att se revyn. Lokaltaxi körde runt med skolbussen och samlade ihop alla i bygden.

Några reste sig och gick
Särskilt stolt är Ingrid över det året revyn tog ställning för den omdebatterade flyktingförläggningen i Kimstad.
- Vi kallade revyn för "färgstarkt". Några i publiken reste sig upp och gick, men när de såg att alla andra satt kvar kom de tillbaka och såg hela föreställningen. Då hade vi förstärkning av Kalle Baah och min son Robert som är musiker. Min dott-er Marie dansade och min äldste son Johnny var också med. Man kan säga att mina barn ärvt mina intressen.
Och det trots att sonen Robert undrade "måste din symaskin brumma hela natten, mamma?" när Ingrid satt och sydde båtmössor till alla i revyn.

Grease i Kimstad skola
Cirkusen och revyn var fritidsaktiviteter. Hela tiden undrvisade också Ingrid på Kimstad skola och Grebyskolan i bild, dans och drama.
- Vi satte upp Grease i Kimstad och använde skolan som kuliss. På skolgården hade vi kört upp bilar som killarna mekade med och tjejerna dansade runt. Det blev många olika uppsättningar under åren.
Ingrid ritade och sydde också kläder till en dansgrupp i Skärblacka.
- Det var 150 dansande ungdomar som skulle ha flera klädbyten. Då fick man ta vad man hade. Jag kommer ihåg att mina släktingar var och tittade på en föreställning och plötsligt skrek en av dem "titta, där är mina gardiner".
Så småningom hamnade Ingrid som dramapedagog på Kvartersteatern i Norrköping.
- Egentligen hade jag ju ingen formell utbildning, men de tyckte att jag jobbat i så många år att det inte spelade någon roll.
Hon jobbade också som husfru på fritidsgården Hagebyhus. Och hon jobbade på Arbis, där hon bland annat ritade kläderna till Grease.
Någonstans mitt i allt lyckades Ingrid också läsa in gymnasiet på Marieborgs folkhögskola. Då kände hon att hjärtat började uppföra sig lite konstigt.
- Det visade sig vara en följdsjukdom efter den reumatiska feber jag hade när jag var barn.
Vänstra hjärtklaffen byttes ut, vilket är en stor operation. En månad efter operationen sjöng Ingrid med Blacka musik i "Prinsen och havsfrun".
- Det var en underbar känsla. Jag hörde med försäkringskassan och där tyckte de det var en utmärkt rehabilitering.

Succé som Dolly
När Kimstad skola skulle ha personalfest skrev festkommittén att "Dolly Parton och Rankarna kommer". Men sedan fick de inbjudna veta att Rankarna inte skulle komma, det skulle däremot Dolly.
Ingrid Larsson i blond peruk och raggsockor i behån gjorde stor succé när hon sjöng 9-5.
- Sedan åkte jag omkring i tio år och var Dolly Parton på 50-årsfester, firmafester och olika ordensfester. Det var kul.
När Ingrid berättar om allt hon har gjort förstår man att hennes liv gått i ett rasande tempo. Därför är det kanske inte så konstigt att kroppen till slut sa stopp.
- Det var för åtta år sedan. Jag stod färdigklädd i hallen och skulle precis åka iväg och hålla ett föredrag. Plötsligt vaknade jag på golvet.
Ingrid ringde själv efter en ambulans. På sjukhuset konstaterades att hon fått en stroke. Det märks att hon egentligen inte har någon lust att berätta om den här tiden.
- Det har varit jobbigt. Jag har fått rehabilitering och tränat tillbaka talet. Närminnet är inte så bra och i vänster sida är känseln fortfarande delvis borta. Men jag är så tacksam att jag har min högra sida, då kan jag klippa och sy med min högra hand.

Hjärtat säger ifrån
I dag är Ingrid sjukpensionär och borde kanske ha lärt sig att ta det lite lugnare.
- Mja, det är svårt att lära gamla hundar sitta. Är man 55 år och fortfarande inte har lärt sig så... Och jag har alltid haft svårt att säga nej. Men visst försöker jag lyssna till min kropp. Ibland säger hjärtat ifrån, då måste jag åka in till sjukhuset och få elkonvertering. Fast det är svårt att låta bli när allt är så roligt.
Just nu arbetar Ingrid ideellt med Mårrgans teaterskola. Hon har skrivit en pjäs som heter Vänskapsband, som barnen ska träna in. Och förhoppningsvis spela upp för sjuka barn på sjukhus.
- Det är Mårrgan Örtebäck som driver teaterskolan och jag hjälper honom. Vi tränar två gånger i veckan. Det här är femte uppsättningen med teater, dans och musik. Jag älskar barn och jag älskar att jobba med barn.

Ultimatum
Ingrid pratar hela tiden om sina tre barn och fem barnbarn.
- Att åka till barnbarnen är bästa sättet att få ny energi.
Andra energikällor är att läsa och måla akvareller hemma i Kimstad. Ingrid bor tillsammans med katten Morris. Någonstans på vägen försvann bestämt den äkta mannen.
- Han gav mig ett ultimatum. Jag fick välja mellan honom och Norsholmsrevyn.
Sedan tycker inte Ingrid att hon behöver säga mer. Det förstår ju alla att valet var självklart.

<I>Porträttet:</I> Från en liten cirkusdirektör till Kimstads Dolly Parton