Aldrig har jag känt mig lika nära allas vår herre, eller tomten, eller brahma, eller flygande spaghettimonstret. Jag tog det som passade, bad för glatta livet och var antagligen väldigt nära att tala i tungor halvvägs igenom den snurrande pendelrörelsen som "Spin Rock" bjöd på.
Snarlikt samma visa är det på flygplan. Själva flygandet är inte så farligt, heller inte starterna - men landningarna. De lömska sekunderna när man landar med flygplanet känns ungefär lika skräckinjagande som garderobsapan i Family Guy. En eller två bultar borta; så är det adjö. Man sitter där och biter sig i naglarna, kallsvettas, börjar bli hysterisk men sen, sen släpper det bara. Man låter det ske. Planet landar likt höstlöven en kavlugn dag och man kliver ur. Någonstans måste man våga bli rädd för att kunna se skräcken i vitögat. Man måste först kliva in i den abyss av nervositet som så väldigt mycket bjuder på. Modet är någonting som bara ska finnas där. Mitt stoiska jag skulle vilja uttrycka det som; don’t worry - be happy, rastafari, inre frid, tare lugnt. Än dock kan jag inte sluta frukta för mitt liv när "Spin Rock" kommit upp i varv.