Folkpartiets Daniel Tarschys går in i interpellationsdebatten. På sitt behagliga sätt försöker Tarschys locka Holmberg till en mer allmän debatt om alternativ och valmöjligheter i den skattefinansierade sektorn. Bosse Holmberg mjuknar upp lite. På och mellan raderna i protokollet är hans sympati för förändring och förnyelse lätt att uppfatta.
Bo Holmberg avled i fredags. För det stora flertalet är Holmberg känd som den mördade utrikesministern Anna Lindhs man. ”Mordet på framtiden” skrev Arenas redaktör Håkan A Bengtsson i en lysande DN-artikel strax efter Anna Lindhs död. Och visst var Anna Lindhs bortgång ett svårt slag för en alltmer nutidsförvirrad Socialdemokrati. Men frågan är om inte Bosse Holmberg en gång i tiden spelade en minst lika viktig roll för S-politiken. Hade han haft framgång i sitt värv kanske Socialdemokratin haft mer kvar av sin identitet. Kunnat navigera mer självsäkert mellan doktrinära och liberala grynnor och skär. Vem vet?
Holmberg rekryterades till regeringen av Olof Palme 1982. Palme hade sett kvalitéer hos den unge landstingspolitikern Holmberg. Enkelt uttryckt fick Bo Holmberg uppdraget att ”förmänskliga” den offentliga sektorn. Sektorn var utsatt för hårt tryck. Det yttre trycket bestod av attacker från alltmer marknadsliberala och systemskiftesorienterade Moderater. Den ”ofantliga sektorn” var ett populärt slagord. Det inre trycket kom av växtvärk. De offentliga verksamheterna hade växt oerhört snabbt under 1970-talet. Det fanns berättigad kritik mot fyrkantighet, storskalighet och byråkratisk stelbenthet. Bosse Holmberg tog sig an uppdraget med stor frenesi.
Frågorna låg nära hans hjärta. Han hade ett gott öga till många av de självförvaltare och folkrörelsesocialister som i början av 1980-talet var vanliga i det Socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU. Holmberg försökte etablera ett slags tredje väg. Genom att tillföra den offentliga sektorns verksamheter fler utförare, större smidighet och medborgerliga valmöjligheter skulle såväl det inre som det yttre trycket minska. Så var det tänkt. Men Bosse Holmberg maldes ner mellan partiets alltmer rivaliserande maktcentra. Å ena sidan statsvänstern med LO: s Anna Hedborg och socialminister Sten Andersson i spetsen. Å andra sidan Kanslihushögern med Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink som dominerande aktörer. Holmbergs tillkortakommande som löneminister (jo det fanns sådana) under en besvärlig statlig avtalsrörelse bidrog till att förstärka bilden av honom som vag och svag. När Olof Palme mördades 1986 försvann Holmbergs välgörare. Då var snart hans saga all. När Ingvar Carlsson bildade sin första egna regering 1988 fanns inte Bo Holmberg med i statsrådskretsen.
Han fyllde sina dagar även efter regeringsåren. Riksdagsman, landshövding i Sörmland, statliga uppdrag – bl a som samordningsman när det gällde Ostlänken – och en mängd andra aktiviteter upptog hans tid.
Men det är ingen tvekan om att hans chans att påverka den politiska historien dök upp (och försvann) under några år på 1980-talet. Jag vet inte om Holmbergs ”tredje väg” hade varit realistisk i långa loppet. Men visst hade det varit bra om Socialdemokratin redan då – för 25 år sedan – hade lyckats skaffa sig ett eget och jordnära förhållningssätt till valfrihet och alternativ i den offentliga sektorn. Jag tror att S-identiteten hade tjänat på det. Socialdemokraterna hade stått stadigare mellan gammeldoktriner och nymarknader.