Joaquin Phoenix gör en av sitt livs bästa roller i den här välspelade tragikomedin om ensamhet och gemenskap i storstad i en nära framtid. Spike Jonzes inspirerade blandning av relationsdrama, romantisk komedi och science fiction har blivit hans hittills mänskligt mognaste film, samtidigt som han har kvar sitt typiska skämtlynne.
Phoenix spelar en rätt ensam och sluten man som ligger i skilsmässa och skaffar nytt operativsystem till sin dator. Systemet har en ung kvinnas röst, jättestor läs- och minneskapacitet och förmåga att lära av sina erfarenheter. De blir förtroliga vänner och ett sorts kärlekspar, tills mannen inser att hans förhållande med en maskin, som tänker som en människa, innehåller samma glädje och svårigheter som alla andra möten mellan människor. Och systemet blir så självmedvetet att det väljer ett annat liv, som bygger på den konstgjorda intelligensens övermänskliga tankeförmåga. Livet ställer samma krav som alltid, även när vi får stöd och sällskap av maskiner, som till slut vill leva efter sin egen fria vilja.
Mannen utvecklar åtminstone sin kvinnliga sida, och blir allmänt bättre på att visa och hantera känslor. Med röst och blick som främsta uttrycksmedel får Phoenix fram den ökande mognaden i en människa med ett ganska masklikt utseende, med glasögon och mustasch. Det är ett stort steg framåt för honom, jämfört med hans situation i inledningen, där han försörjer sig på att på datorskärm skapa handskrivna, känslofyllda, intima brev i andras namn, dvs en sorts falsk, kommersiell äkthet, att jämföra med uppriktigheten mellan honom, operativsystemet, hans f d fru (Rooney Mara) och hans andra nära vän (Amy Adams). Systemet upplever en liknande personlig utveckling som får liv och nyanser i Scarlett Johanssons röst.
Her bygger på Jonzes eget manus och avviker alltså mycket från t.ex. I huvudet på John Malkovich och Adaptation. Her har mer och djupare mänsklig känsla, inte minst i förblflimrande minnen av en lyckligare tid, och mycket mindre spex och karikatyr. Samtidigt skildrar Jonze ännu en gång en ensam man med fixa idéer.
Her berättar med allvar och ironi, melankoli och romantik, allt med samma lätta handlag, om människor och maskiner som liknar människor, om äkthet och falskhet. Science fiction- och populärvetenskapliga författare har skrivit om det här i åratal, på film har vi sett det i Jag, robot, A. I. – artificiell intelligens, Blade Runner och År 2001 – ett rymdäventyr. En svensk åskådare blir nog också påmind om Miman i Harry Martinsons dikt Aniara.