Ritualer och traditioner har oss i ett starkt grepp. Det märks särskilt den här årstiden då det så sakta lackar mot jul. Advent betyder ankomst. Mer specifikt är det Herrens ankomst som börjar firas i dag den första advent. Kyrkorna är mer välfyllda än vanligt. Psalmerna Bereden väg för Herran och Hosianna Davids son sjungs precis som de alltid sjungits. Ingen förnyelse här inte. Att det är försvinnande få som vet vad advent handlar om och ännu färre som tror på Jesus ankomst; det spelar ingen roll. Vissa saker ska liksom bara vara precis som de alltid har varit.
Socialdemokraterna firar sin egen och mer utdragna variant av advent. 27 mars nästa år ska en ny partiledare ankomma. Ingen förväntar sig att en Jesus ska dyka upp i kongresshallen om fyra månader. Men nog finns det förhoppningar om att ny ledare ska kunna frälsa partiet från de senaste årens vedermödor. Ritualens och traditionens makt är minst lika stark inom S som i kyrkan. Det tänds väl inte så många ljus och det sjungs väl inte så många sånger under partiets väntan på en ny ledare. Men kandidaterna beter sig som de allra flesta kandidater har gjort före dem.
I går skrev en vän på Facebook några intressanta rader på min sida. Hon undrade vem som ska våga bli partiledare för Socialdemokraterna: ”Här har man haft en retoriker, en förankrare, en som visste bäst och en som lyssnat på rörelsen. Och den sista kastar man ut trots all dj-a öppenhet och rådslagande i all evighet och sedan gnäller man över att "hennes" politik var fel.”
Min Facebookvän påminner också om att Mona Sahlin är i stort sett den enda S-politiker i modern tid som sagt att hon vill bli partiledare. Två gånger – 1995 och 2006 – har hon varit öppen med sina ambitioner. Spåren från Sahlin förskräcker. Inte är det så konstigt att den knappa handfull kandidater som bidar sin tid, bidar sin tid i tysthet.
Förändringar kan dock vara i antågande. Fler Socialdemokrater än vanligt har uttryckt önskemål om att få veta något om de ledaraspiranter de har att välja på. Senast i raden är Karl Petersen från Luleå. På DN Debatt i går hävdade Petersen ”att tilltänkta partiledare gömde sig och inte sa ett knyst förrän valberedningen ringde – alltså väntade på att bli utvalda i stället för att kandidera – fungerade kanske när Socialdemokraterna var landets största folkrörelse. Men nu, när partimedlemmarna blir allt färre, är ett sådant förfarande farligt.”
Petersen har en viktig poäng. I ett allt mindre parti är risken överhängande att de kvarvarande medlemmarna – för att inte tala om cementhäcksaktiga maktstrukturer – blir alltmer avvikande från hur medborgare i övrigt tänker och fungerar. En ledare som manglas fram i en intern och reviruppdelad valberedning kan framstå som en intern stjärna medan väljarna mest uppfattar valet som ett stolpskott.
En mer öppen process ger väljarna och det omkringliggande samhället chans att lägga sig i. Vilket inte är mer än rätt. Socialdemokraternas partiledare är ett möjligt partiledarämne. Därmed är han eller hon definitivt en angelägenhet för fler än ett par tusen aktiva Socialdemokratiska heltidspolitiker. Låt intresserade kandidater köras i kvällstidningarnas och Sifokratins manglar. Partiets valberedning och kongressombud får därmed värdefulla synpunkter och upplysningar inför det slutliga valet av partiledare.
Mindre och maktperifera partier kan agera annorlunda. Små partier är små just därför att de anser sig stå för absoluta sanningar om saker och ting. Leninistisk lära, raslära och kristendom har stor betydelse för riksdagens tre minsta partier. Således vänder de allra flesta väljare dem ryggen. Socialdemokratin är ingen sekt. Långt därifrån. Runt om i Sverige finns mängder av framgångsrika, utåtriktade och pragmatiska Socialdemokrater av Karl Petersens sort.
Jag tror det är dags att lyssna mer på dem. Socialdemokratin behöver ingen stilla advent i väntan på att nästa ledare ska dimpa ner från valberedningens himmel.