Ingen rädder för björnen här . . . .
För Vitolds Birkhans, 57, har cirkus alltid varit en stor del av livet. Från att vara en liten pojke, hänförd av cirkusens magiska värld, till att jobba som björntämjare i Sovjet och nu som tränare för Norrköpings ungdomscirkus.
Vitolds Birkhans har talangen att tämja både björnar och människor. Foto: Moa Sandh
Foto: Moa Sandh
I åttonde klass sökte Vitolds in till cirkusskolan i Moskva, den enda cirkusutbildningen i hela världen på den tiden. Av 3000 sökande var Vitolds en av de 30 som blev intagna. Intagningen bestod av olika steg. I första steget bedömdes kroppens uppbyggnad, till att börja med genom foton man skickat in, sedan fick man visa upp sig på plats. Armarna och benen skulle vara raka och man fick inte vara plattfot. - De tittade på hur man gick, förklarar Vitolds.Han ställer sig upp, spänner överkroppen och vaggar fram över golvet.- Gick man såhär sa de: Okej, hejdå, behövs inte! Tjejer som vickade på rumpan fick också åka hem.I de följande stegen var det test på akrobatik, musik, sång, balett, teater och teori. Slutligen var det bara 30 elever kvar, alla utom Vitolds var barn till cirkusstjärnor.Hårt och fattigt
Utbildningen på fyra år var extremt hård, med träning och studier hela dagarna. Över hälften av deltagarna slutade efter första kursen.- Det var väldigt jobbigt att plugga och träna samtidigt. Jag hade inga pengar. En månad levde jag på bara vatten och bröd, studentekonomin var mycket dålig. Varje dag var de tvungna att lära sig två pjäser utantill, sammanlagt 120 pjäser per termin. På dagarna fanns det ingen tid för att plugga, det fick de i stället ägna sig åt på nätterna. Därefter var det test på alla pjäserna - kunde man inte fick man åka hem.- Jag kämpade. Inget disco, ingen dricka, ingen tjej, ingenting! Bara studier. Men det var ett roligt minne. Efter utbildningen fanns det jobb överallt. Det behövdes artister, artister, artister. Vi åkte runt i hela världen.Jobb som björntämjare
Efter ett par års uppträdande med bland annat världens bästa voltigenummer fick Vitolds en inbjudan att träna björn. Detta var enligt honom ett konstigt förslag, eftersom det normalt bara var barn till stjärnor som fick hålla på med dressyr. Djur kostade väldigt mycket pengar.- Jag gjorde ett test där jag fick gå in i en bur med sex stora björnar. Det var björn här, björn där, björn där… säger han ivrigt och tecknar upp buren på en bit papper. - Gick jag inte in var det slut, då fick jag åka hem. Därinne får du inte vara rädd. Djuren känner direkt att du är rädd. Du måste känna kraft att du är starkare än björnen. När björnen känner sig hotad kan den slå undan dina ben med tassen - ramlar du blir det problem! Jag lyckades vara inne i buren i fem minuter, sedan sprang jag genomsvett mot utgången. Jag klarade testet.Björnarna Vitolds började träna tillsammans med sina två assistenter var unga Himalayabjörnar. I två månader sov de ihop med björnarna och lekte med dem utanför buren för att lära känna varandra. - Det är som med människor, de är nybörjare i början. Alla björnar har olika dynamik och personlighet. De är olika smarta och lär sig olika fort. Det tar ett par år att träna upp en björn.Vitolds lärde björnarna en hel del konster. De kunde bland annat åka sparkcykel och motorcykel, slå kullerbyttor och hoppa studsmatta. Tillsammans med sina björnar uppträdde han varje kväll utom på helgerna. De åkte runt på olika stadscirkusar i Sovjet och stannade ett par månader på varje ställe. Skulle aldrig slå
Vitolds accepterar inte att man slår djur. - Jag älskar djur, jag skulle aldrig skada dem. Björnarna har aldrig skadat mig heller. De blir glada när jag kommer, det ser man lätt på deras kroppsspråk, säger Vitolds och visar med hela sin kropp hur björnarna välkomnar honom, viftar energiskt med armarna och vrålar. - När en björn börjar få röda ögon är den irriterad. Då ska man vara försiktig, man vet inte vad den tänker göra. Människan måste ha den instinkten att känna djuret inom sig.Vitolds förklarar att man ser på pälsen när ett djur mår bra. Får de rätt mat är pälsen fin och glansig, det var den på hans björnar. Han kan inte se att det skulle vara djurplågeri att ha björnar som uppvisningsdjur.- För länge sedan var hästar också vilda. Nu får hästarna mat och tycker om människor, de lider inte. Det är bättre att vi tar hand om björnarna, tränar dem och ger dem mat, än att de är i skogen utan mat och dör.Till sist tröttnade Vitolds på att leva som en offentlig person i Sovjet. Han flyttade tillbaka till hemstaden Riga för att starta upp en egen cirkus där han började jobba som tränare.Flytt till Sverige
1990 kom Vitolds till Sverige för första gången. Det var Anita Plambeck, tränare på Norrköpings (då Norsholms) ungdomscirkus som tog kontakt med kulturdepartementet i Lettland. Hon bjöd in Vitolds som experttränare och de träffades flera gånger det året för att skapa nummer ihop. - Samarbetet fungerade jättebra, båda trivdes. Samma år bjöd jag in henne och pyramidgruppen Olana till en internationell festival i Lettland. Olana vann ett pris.Olana deltog i fler festivaler i Lettland och Vitolds kom till Sverige allt oftare och stannade allt längre. Arbetet i Sverige fungerade bra, så bra att han 1996 tog med sig sin fru Inara och de båda döttrarna och flyttade hit. Han blev anställd som vice direktör och tränare på Norrköpings ungdomscirkus.Vill skapa det bästa
Vitolds tycker att det går jättesnabbt att skapa bra program i Norrköpings ungdomscirkus. Han har en mängd idéer och planerar nu för fullt för sommarens föreställningar. - Jag vill göra annorlunda nummer med en koreograf, riktigt snygga dräkter och bra musik. Mitt mål är att artisterna ska vara stolta över sitt nummer. Det ska inte vara barnvariant av numren utan riktigt bra, proffsiga nummer. Jag vill skapa det bästa.
Så jobbar vi med nyheter