Ingela Nordenberg inspekterar paddeln som tog henne till ett brons i OS i Atlanta 1996.
Ingela Nordenberg var bara sex år då hon för första gången satte sig i en kanot – hemma hos kusinen på Jogersö i Oxelösund. Tre år senare, sommaren 1977, blev kanotskolan i Bråvikens kanotklubb starten på det som skulle ta henne ända till OS.
– Man åkte hit tidigt på morgonen och stod först i kön för att få den bästa kanoten, minns Ingela idag när hon återigen sitter på klubben och blickar ut över Bråviken.
Vad gjorde att du föll för kanot?
– Jag älskar vatten! Sen har jag alltid varit en tävlingsmänniska och kanot är så fantastiskt för det är både en individuell sport och en lagsport. Man tävlar ofta individuellt, men kan också köra flera.
På klubbens område vid Bråviken står tre ekar planterade, en för varje OS-deltagare från klubben. Snart kommer en till att planteras: för årets deltagare Melina Andersson. Ingela kommer som vanligt följa alla OS-sändningar och särskilt kanot förstås.
– Kanot är en liten sport och mellan OS är det inte så uppmärksammat, men på OS blir det plötsligt jämbördigt med andra idrotter.
Så kanot får lite revansch där?
– Ja, lite så.
Nu väcks också minnena från när hon själv var med och tävlade i Atlanta 1996.
– Jag känner nog mer stolthet över det idag. När man var i det så var man så fokuserad på nästa grej, säger hon och minns särskilt hur det var att få träffa alla andra idrottare.
– Man fick lära känna andra som var lika knäppa som en själv, haha.
Hur var det att bo i OS-byn?
– OS-byn är som en liten stad nästan. Matsalen var öppen dygnet runt och det fanns mat från världens alla hörn. Det fanns även pizza, hamburgare, glass och godis. Där gick man och åt när man själv ville, men man åt ju inte de onyttiga grejerna förrän man var klar. Brottare och boxare fick passa sig så att de inte gick upp en viktklass, haha!
På kanotklubbens område planteras ett ek-träd för varje OS-deltagare. Här Ingela Nordenbergs (tidigare Eriksson) träd. När Melina Andersson kommer hem från OS i Paris kommer ett träd planteras även för henne.
Kanottävlingarna låg en bit bort från OS-byn och deltagarna åkte buss dit. Kanoterna stod kvar, men paddeln hade de alltid med sig.
– Den är så personlig så det skulle vara katastrof om den gick sönder. Den har särskilda vinklar och man slipar på bladet så det ska bli vasst och skära vattnet bra, förklarar Ingela.
Inför tävlingen var det viktigt att ta bussen i exakt rätt tid.
– Man får inte vara där för långt innan, det tar för mycket energi. Men man måste också ha tid, en timme och en kvart innan går man ut och värmer upp, för att få kroppen att vakna. Sen går man tillbaka in och mediterar eller försöker hitta fokus. Efter det värmer man upp igen lite mer explosivt – då är man verkligen i sin bubbla.
Ingela tävlade i 500 meter i K4, det vill säga fyra personer i kanoten, och loppet är mycket explosivt – det tar inte ens två minuter.
Hur minns du finalen?
– Det är klart en anspänning, men också en stor längtan till att köra. Jag satt längst bak, så jag hade koll på flaggan för starten: "Attention please" och sen kommer startskottet! Själva loppet kommer jag faktiskt inte ihåg så mycket av, men jag minns målgången. Eftersom jag satt längst bak kunde jag titta åt sidan och se att vi nog skulle få en medaljplats.
Och medalj blev det. OS-brons. Ingela fick träffa kungaparet och den internationella pressen:
– Pappa har en bild på mig och mina föräldrar tillsammans med drottningen som han är så stolt över.
Ingela tävlade i ytterligare ett OS, i Sydney 2000. Tillsammans med Anna Olsson i K2 500 meter. Där blev det dock ingen medalj.
Den 7 augusti är det dags igen: en kvinnlig kanotist från Bråvikens kanotklubb ska tävla i OS. Ingela Nordenberg och Erik Wildenstam, ordförande i klubben, tror att Melina Anderssons chanser är goda.
– Bara att ha blivit uttagen är stort – OS är ju det största du kan vara med på. Konkurrensen är väldigt hård och ett första OS är väldigt speciellt, det är så mycket intryck. Men jag får känslan av att Melina kan fokusera på det hon ska göra, säger Ingela.
– Ja absolut, en finalplats är realistisk tror jag, säger Erik.
Ingela Nordenberg tillsammans med Erik Wildenstam, ordförande i Bråvikens kanotklubb. Klubben har både tidigare OS-deltagare och en i år: Melina Andersson.
Hur kommer det sig att Bråvikens kanotklubb lyckats producera så många OS-deltagare?
– Det har alltid varit en härlig sammanhållning här, att man stött och blött tillsammans. Många vill tävla och det tror jag är för att man kommer in i det på ett lekfullt sätt, säger Ingela.
– Ja, vi försöker verkligen ge förutsättningar till de som vill elitsatsa, säger Erik Wildenstam.
– Men det är även en klubb för de som bara vill paddla och ha kul. Egentligen är det otroligt, att en sådan liten klubb med begränsad budget har så många OS-deltagare. Det är jättekul.