I dödens närhet: Sorgearbetet en tung börda

I början av 2000 gick Bert Sundberg till läkaren för en vanlig rutinundersökning. Han kändes sig inte alls sjuk. Men läkaren kunde konstatera att han hade en cancertumör i tarmen. Tumören skulle gå att operera bort och oddsen var bra - om cancern inte hade spridit sig till levern. Men det hade den.
Bert fortsatte att kämpa mot sjukdomen. Han ville bli frisk igen. Han jobbade ända fram till midsommar i år, halvtid den sista tiden. På slutet togs han om hand av LAH, den lasarettsanslutna hemsjukvården som tillhör Vrinnevisjukhuset. Personalen där är underbara, menar Eva.
- Hela sjukdomsperioden tog oerhört hårt på mig. Jag visste om hur sjuk han var, men samtidigt ville jag inte visa inför honom att jag var ledsen. Jag var med i maj när han fick beskedet att det inte gick att göra mer för honom och att all behandling skulle avbrytas. Det var tungt, säger Eva Sundberg.

"Visste att han skulle dö"
Den 12 juli var hela familjen samlad i hemmet i Norrköping och de satt uppe på kvällen och pratade.
- Bert ville dricka en öl och vi hade det jättetrevligt tillsammans. På morgonen den 13 juli var han mycket sämre och vi ringde efter personalen på LAH. På eftermiddagen avled han lugnt och stilla.
- Det var fruktansvärt jobbigt. Jag visste ju att han skulle dö, men ändå går det inte att förbereda sig på det, säger hon.
Hon berättar att den första tiden efter att Bert hade gått bort var oerhört jobbig.
- Kilona rasade eftersom matlusten försvann. Jag hade heller inte lust att umgås med någon, säger hon.

Stort stöd från barnen
Hon säger att hon har haft ett stort stöd av sina tre barn.
- Men man kan inte haka fast vid dem hur som helst. De kan heller inte uppväga saknaden efter den person jag har levt med i 30 år. Men visst har jag det bra som har mina barn. Och jag har också många vänner som varit och är ett stort stöd.
Något som har hjälpt henne mycket i sorgearbetet är samtalen med kyrkoherde Tomas Wärfman i S:t Johannes församling.
- Jag mötte honom och frågade då om det fanns någon anhöriggrupp i kyrkan. Det fanns det inte. Men i stället erbjöd han mig att prata med honom i stället. Och det gjorde jag och har gjort många gånger sedan dess.
- Han är en ung och modern präst, och som jag känner verkligen förstår mig och som lyssnar. Våra samtal har betytt oerhört mycket för mig.

Bra samtalsträffar
I oktober fick Eva Sundberg ett brev från Linnéaenheten vid Vrinnevisjukhuset. Hon inbjöds att delta i en samtalsgrupp tillsammans med andra anhöriga som också förlorat någon i somras.
- Det har hjälpt mig oerhört och varit ett enormt stöd. De som leder samtalsträffarna är så proffsiga och duktiga. Och det känns bra att träffa andra som är i precis samma situation som mig. Vi förstår varandra, säger hon.
- Just nu behöver jag verkligen de här mötena. Jag vill inte missa ett enda. Men till våren kanske jag går vidare med något annat, med någon kvällskurs eller så. Jag vet inte. Men man kan ju inte sitta och prata om sorgen hela livet.

"Kändes genast lättare"
Hon berättar att vid det första mötet med anhöriggruppen uppmanades deltagarna att berätta om hur deras anhöriga var innan sjukdom och död drabbade dem.
- Det kändes genast lite lättare då, säger hon.
- Det är så jag vill minnas honom. Som frisk. Bert och jag hade så kul tillsammans. Vi gjorde väldigt mycket tillsammans. Vi tyckte om att umgås med vänner, vi reste, gick på konstutställningar.
Eva Sundberg uppmanar sörjande att också delta i en sådan här samtalsgrupp eftersom det hjälper väldigt mycket att träffa andra i samma situation samt att få prata om det som hänt. Hon säger själv att det betydde mycket att sjukhuset tog kontakt med henne och inte tvärtom. Som sörjande orkar man inte alltid söka kontakt, även om man behöver den.

Sorgearbete i vågor
Hon säger att sorgearbetet går i vågor och att sorgen förändras med tiden.
- I början var jag väldigt arg, men det mesta av ilskan har gått över nu. Jag var arg för att Bert dog när han bara var 59 år. Vi hade så många år kvar tillsammans. Jag var arg för att Bert kämpade så enormt för att bli frisk men det räckte ändå inte.
I början besökte hon graven varannan dag efter jobbet. Hon tände ljus och stod där en stund. Nu är hon där kanske två gånger i veckan.
- Nu börjar det också kännas bra att komma ut och träffa folk igen. Men några stora fester känner jag inte för att gå på. Och middagar med dem vi brukade umgås med som par är fortfarande svåra. Att se andra lyckliga par är jobbigt, säger hon.

Första julen
Julen närmar sig. Den första julen utan Bert.
- Det kommer att bli jobbigt, säger hon.
- Men jag har mina barn. Jag vet att de kommer att vara här hos mig under julen, säger hon vidare.
De senaste veckorna har hon känt en viss förändring i sorgearbetet.
- Härom veckan var nog första gången jag riktigt skrattade och kände mig glad. Jag var och såg musikalen Spök i Söderköping tillsammans med min son, säger hon.
- Jag är ganska stark i mig själv och vet nu att jag kommer att klara det här. Men jag måste få sörja färdigt och kommer att ta tid. Men sedan blir det kanske lättare. Men än har jag hemskt mycket kvar.
- Inget kommer någonsin att bli detsamma igen, konstaterar hon.

Information till våra läsare

<I>I dödens närhet:</I> Sorgearbetet en tung börda