<I>I dödens närhet:</I> När lillasyster Totti tog sitt liv
NORRKÖPINGFör åtta år sedan tog Susannas lillasyster Totti livet av sig. Hon tog med sig sitt favoritgosedjur, en åsna, och ställde sig på tågrälsen. - Jag tror att man behöver reflektera på döden för att ta tillvara livet, säger Susanna. Döden ger en mening åt livet.
Totti och jag stod varandra så nära, berättar Susanna Detlefsen. Vi hade fotbollen, teatern och hästen ihop. Ändå förstod jag inte att hon mådde så dåligt att hon inte ville leva längre. Nu 160 poäng beteendevetenskap senare förstår jag hur det går till. Men det hjälper inte som förklaring. På ett sätt är det som hänt en drivkraft, samtidigt som det hela tiden motverkar mig. FOTO: ANITA KJELLBERG
Foto:
- Livet lekte, jag kunde ta för mig och göra vad jag ville, berättar Susanna. Plötsligt bara dör hon. Och jag visste inte ens att hon mådde dåligt. Eller jag visste väl att hon inte mådde bra, men därifrån till att vara deprimerad, till att inte vilja leva längre, till att faktiskt ta sitt liv.
Susanna hade flyttat hemifrån. Hennes båda systrar Totti och Icka bodde kvar hemma hos mamma. Föräldrarna var skilda.
- Två poliser kom hem till mamma och Icka klockan halv åtta på fredagkvällen. De berättade att Totti var död, att hon blivit påkörd av tåget klockan tio på förmiddagen.
Icka och de båda poliserna åkte hem till Susanna.
- Jag har alltid föreställt mig hur det skulle vara att hamna i den här situationen. Man har sett på TV hur folk bara står helt lugnt och inte kan ta in vad som hänt.
Susanna berättar hur hon förstod att någonting hemskt hänt så fort hon hörde sin systers steg.
- Jag trodde hennes hund dött. Det var det värsta jag kunde tänka mig. Men Icka skrek "Totti är död, du måste komma hem".
<b>Förhandlade med Gud</b>
Susanna reagerade inte som hon trott hon skulle göra.
- Jag slängde mig ner på golvet och rev mig själv. Direkt började jag förhandla med Gud. Totti fick inte vara död, det var fel. Gud måste byta ut henne. Ge henne tillbaka till oss. Sedan sa det zapp, zapp i huvudet och jag blev superrationell. Jag ringde och fixade så folk kom hem till oss. Så var jag nog fram till begravningen.
Samhällets skyddsnät fungerade dåligt.
- Det var med en läkare hem till mamma, mest av en slump. Men hon hade jour och försvann så fort hon skrivit ut sömntabletter. De båda poliserna, som bara var aspiranter, drog så fort som möjligt. Och där satt vi. Då hade pappa och min halvsyster kommit också.
Från början förstod ingen att Totti tagit livet av sig. Det såg ut som en oförklarlig olycka.
- När vi pratade med polisen som ledde utredningen berättade hon att Totti haft sin goseåsna med sig, då förstod vi. På måndagen stod det helt klart för oss att Totti faktiskt hade tagit sitt eget liv. Då åkte Icka och jag till hennes skola och berättade precis vad som hänt. Det kändes inte svårt. Tvärtom. Att prata om det var på något sätt det enda försvar jag hade mot vad som hade hänt.
<b>Får inte sörja</b>
Det svåra kom efteråt.
- Den första tiden var den lättaste tiden. Dels är kroppen så inriktad på att man ska klara sig, dels är alla runt omkring så förstående. Huset fylldes av folk. En församlingsassistent kom och hjälpte oss. Församlingen ställde upp och lät oss ha begravningen på en lördag. Man tillåts sörja. Ungefär ett år. Sedan förväntar sig alla att man ska vara som vanligt igen. Man ska vara på benen igen.
Men ingenting är längre som det var.
- Nu är det åtta år sedan det hände. Och jag ska inte bara leva utan min lillasyster, jag är hela tiden livrädd för att någon annan i min närhet ska dö. Den rädslan lever jag med hela tiden. Det här försvaret man har "det här händer inte mig", det har inte jag kvar. Jag vet att det kan hända mig. Om inte Icka svarar i telefonen blir jag livrädd.
Susannas mamma är fortfarande sjukskriven.
- Mamma var länge så djupt deprimerad att hon inte kunde klara sig själv. Hon hade behövt ett stöd som varken jag eller min syster kunde ge. Icka och jag har kommit varandra nära. Förut var det Totti och jag som stod varandra nära. Men med mamma och pappa är det svårare. Andra människor i sorg har jag inga problem att möta. Men jag klarar inte av att ta hand om en människa med samma sorg som jag själv.
<b>Föreningen Spes</b>
Efter Tottis död kom Susanna och hennes syster Icka i kontakt med föreningen Spes, som står för Suicide prevention och efterlevandes stöd.
- I början var det så skönt att träffa andra i samma situation. Höra deras berättelser.
Så småningom började systrarna engagera sig allt mer i föreningen och idag är de kontaktpersoner. De driver ungdomsverksamheten i Öster-götland och är ofta ute på sko-lor och berättar om föreningen.
- Varje dag tar fem människor i Sverige livet av sig. Jag kan bli så förbannad. Varför talade ingen om det för mig? Under tolv år i skolan var det aldrig någon som ens tog upp ämnet. När Totti sa att hon inte orkade längre förstod jag inte att hon menade att hon inte ville leva längre. Tänk om man tagit upp det här i skolan. Då hade jag kanske förstått vad Totti signalerade.
Det finns många tabun och fördomar kring självmord.
- Jag har aldrig känt skam eller skuld. Däremot har jag upplevt skam och skuld runt omkring mig. Det är viktigt att motverka det. När folk frågar mig hur många syskon jag har och jag berättar om Totti, brukar de säga "förlåt". Vad då förlåt? "Det är väl inte ditt fel att min syster är död", brukar jag säga. "Passa på att fråga mig istället".
<b>Läser psykologi</b>
Systerns död präglar fortfarande Susannas liv.
- Hela jag är påverkad av det som hänt. För det första mitt engagemang i Spes. Sedan alla känslor. Jag är ofta ledsen. Hösten är särskilt tung. Och mitt studieval. Jag läser beteendevetenskap. Min C-uppsats i psykologi skrev jag om "syskonförlust genom suicide". D-uppsatsen ska handla om ungdomar som försökt ta sitt liv. Om tiden innan.
Susanna betonar vikten av att sörja. Det är viktigt att sörja för att kunna gå vidare och låta sorgen ersättas av saknad.
- Tre år efter Tottis död mådde jag fruktansvärt dåligt. Då insåg jag att jag behövde hjälp och började i terapi. Den gjorde att jag började förstå varför jag mådde som jag gjorde och jag kunde börja sätta ord på mina känslor. Man bygger ju upp så många konstiga känslor. Jag tror aldrig jag hade klarat det här på egen hand. Man behöver hjälp för att komma ut som en hel människa.
<b>"Frukten av hårt arbete"</b>
I dag ger Susanna intryck av att vara en stark ung kvinna som är klar med sig själv.
- Det är frukten av hårt arbete. Jag har ett bra liv med en sambo som är helt otrolig. Han klarar verkligen av att möta mig. Att lyssna och ta emot. Det är oerhört viktigt. Han, jag och Icka är väldigt nära varandra. Vi lever i total ärlighet. Jag har lärt mig att man måste öppna luckorna. Det går inte att dölja att man mår dåligt. Jag tror också att jag blivit mer lyhörd för andra som inte mår bra. Och jag vågar ställa jobbiga frågor. Det gör att jag hamnar i många konflikter, men det är det värt. Jag vill inte att någon ska må skit i hemlighet.
Själv mår Susanna bra.
- Ganska bra i alla fall. Det är lite upp och ner. Jag har ett vemod i mig, men det hindrar mig inte från att leva. Det går att leva vidare. Ett gott liv.
FOTNOT: Spes har en egen hemsida, <B>www.spes.nu</B>
Så jobbar vi med nyheter