I jakten på sitt ursprung

- Mamma pratade inte så mycket om livet i Sverige. Jag tror att hon ville lämna den tiden bakom sig, säger Donald Johanson.
Livet i Åby var för händelsefattigt, tyckte Sally.
Redan som 18-åring hade hon sparat ihop till en båtbiljett till Amerika. I USA fick hon jobb i en glasskiosk i New York.
Donald Johanson berättar att hans mamma trodde att möjligheterna fanns i USA. I den tron uppfostrade hon också sin son. Han skulle först och främst bli amerikan och fick därför namnet Donald. Språket i hemmet var engelska.
Just den bristfälliga kontakten med Sverige och släktingarna under sin uppväxt är något som Donald Johanson i dag beklagar. Han känner sig stolt över Sverige men han saknar tillhörigheten hit och medger att han inte känner sina släktingar i Norrköping särskilt väl.

Pappan var frisör
Sin pappa Torsten har han inga egna minnesbilder av. Till yrket var Torsten frisör. Enligt Donald Johanson var han en omtyckt man som kunderna köade till. Med hjälp av sin faster kunde Torsten köpa en egen salong i Chicago. Ovanpå salongen levde Sally och Torsten sitt strävsamma liv. De genomlevde depressionen och försökte under många år att bli föräldrar. Först när Sally var 41 blev hon gravid.
Den lilla familjen fick endast en kort tid tillsammans. När Donald Johanson var två år dog hans pappa. I efterhand har han läst de medicinska journalerna.
- Det var en varm sommardag i Chicago. Pappa var överansträngd och fick värmeslag. Själva dödsorsaken var det slag i huvudet som han fick när han ramlade omkull i sin frisörsalong.
För Sally och hennes lille Donald blev dödsfallet en tragedi. Sally tvingades att sälja huset. De flyttade österut, till Connecticut och Hartford, för att bli inneboende hos Sallys syster Karin. Trots den dramatiska förändringen var Donald Johanson omedveten om de prövningar som hans mamma genomgick.
- Jag upplevde aldrig att vi var fattiga. Min mamma gjorde allting för mig. Hon visade sin inre styrka och beklagade sig aldrig utan kämpade vidare. Jag tror att hon genom sitt agerande visade mig att svårigheter är till för att ta sig igenom, ja att allting är möjligt.

Städade hos andra
Han är stolt över sin mammas styrka och hennes starka personlighet. Hon försörjde familjen genom att städa hos andra.
I Hartford lärde Donald Johanson också att känna den man som skulle bli avgörande för hans liv. Grannen hette Paul Lazer.
- Paul kom från Tyskland, där han hade arbetat som antropolog. Under 1930-talet tvingades han att fly undan nazisterna och fick en fristad i Stockholm. Paul pratade svenska och fick bra kontakt med min mamma. Han blev som en pappa för mig eftersom han hade tid. Vi hade en väldigt speciell relation och han inspirerade mig mycket.
Pauls bibliotek och alla hans böcker om antropologi fick Donald Johanson att bli fascinerad av människans ursprung. När Paul reste bort fick han nyckeln till lägenheten. När han var tio år hade han bestämt sig för att bli antropolog.
- Om jag inte hade träffat Paul så hade jag nog blivit medicine doktor. Jag var väldigt intresserad av biologi.

För ung för framgång
Så småningom började Donald Johanson på college. Hans mamma tyckte att det räckte om han fick en examen men han ville fortsätta att studera. För att finansiera studierna började han att jobba extra. Det var antropologi som gällde och att förverkliga drömmen om att arbeta i Afrika. Alla rådde honom att börja i Nordamerika, eftersom det var lättare att få jobb där. Men med envishet och stort självförtroende kom han så småningom i väg till Afrika. Där hittade han blott 31 år gammal Lucy, blev en världskändis och hans liv tog en annan vändning.
- Jag tror att jag var för ung när jag fick min framgång. Jag blev helt uppslukad av mitt arbete. Det är något som jag ångrar i dag.
Donald Johanson medger själv att han kan uppfattas som ett exempel på den amerikanska drömmen. Han kom från ett hem med små medel och fick chansen att studera. Men att han blev framgångsrik och fick det liv som han fick, tror han själv mest beror på en serie av tillfälligheter.
- Om min pappa inte hade dött så hade vi inte flyttat till Connecticut och jag hade inte träffat Paul Lazer. Vi hade blivit kvar i Chicago och jag hade nog utbildat mig till något mindre akademiskt. Jag hade nog blivit affärsman.

Fotograferade medaljer
För Donald Johanson har arbetet alltid kommit först. Familjen och relationer har fått stå tillbaka. Han har varit gift tre gånger och adopterade tillsammans med den senaste frun en pojke från Afrika. Han är i dag 23 år och läser på college. Släktingarna i Sverige har Donald Johanson bara haft sporadisk kontakt med. Första gången han var i Norrköping var 1968. Senaste besöket var i maj 2000. Efter en sammankomst hos Kungliga Vetenskapsakademin i Stockholm var det en äldre man som blev mycket entusiastisk när han fick höra att Donald Johanson var syskonbarn till brottaren Ivar Johansson.
- Först då förstod jag hur framgångsrik min farbror Ivar hade varit inom sin sport.
När Donald Johanson kom till Norrköping, bad han sin kusin Inga-Britt att ta fram sin fars guldmedaljer som han hade vunnit i OS i Los Angeles och Berlin. Medaljerna skulle förevigas på bild.

Studera schimpanser
Donald Johanson är 64 år och har börjat fundera på att trappa ner. Fortfarande är han verksam som professor och undervisar vid State University i Arizona. Här har han varit med om att bygga upp det center, Institute of Human Origins, som forskar om den mänskliga evolutionen. Men han ser ett slut på arbetet här. Om några år vill han ägna sig åt att skriva, resa och tillbringa mer tid i Afrika. Hans nästa projekt är att observera schimpanser i det vilda.
- Jag skulle också vilja göra någonting för Afrika och hjälpa människorna där.
Han tycker själv att han har ett bra liv. Men fokus på arbetet har gjort honom lite ensam. Till framgångens baksidor hör också den distans som han upplever att många kollegor och studenter har till honom.
- Jag är en normal person som tycker om att spela golf och gå på fester.