I en månad har de levt på hemlig plats för att slippa avvisningen
I en månad har de levt undangömda. Jagats av rädsla, ångest och sömnlöshet. Situationen för den utvisade familjen Kruezin från Kosovo är ohållbar. Men de förklarar envist att de aldrig kommer att ge upp. - Vi har inget val, förklarar mamma Mirsada.
Vid flera tillfällen måste pappa Nedjat samla sig. Tårar glittrar i hans ögon när han tänker på framtiden men annars är blicken mörk och fylld av hemska krigsminnen. I hans famn blir fyra år gamla Seid lugn och stillsam. FOTO: ANDREAS SKOGH
Foto:
- Rädslan för att bli hämtade av polis är så stor att de hela tiden tror att det är de som kommer, berättar mannen som tolkar.
Stämningen är tryckt och orolig. Samtal om framtiden utan ett uppehållstillstånd i Sverige väcker starka känslor. Pappa Nedjat blundar och försöker samla sig. I hans blick finns minnen av krig och död. Mardrömmar som om nätterna får honom att tro att han är tillbaka i krigets Kosovo.
- Flera tillfällen vaknade jag av att jag höll händerna i ett strypgrepp om Mirsadas hals. Min rädsla för vad jag kunde göra fick mig att försöka ta mitt liv, berättar han.
Familjen är nu splittrad sedan beslutet om utvisning. De två äldsta barnen, Serdana och Selmada bor hos sina morföräldrar och att inte kunna leva som en hel familj tär på alla i familjen. Men värst är hotet om att komma tillbaka till Kosovo.
Att familjen kommer att bli illa behandlade av albaner om de återvänder till Kosovo finns det redan bevis för. På den tyska flyktingförläggningen blev den äldsta dottern, 12-åriga Serdana sexuellt utnyttjad och fadern svårt misshandlad av albaner på grund av att de är romer. Serdana har vid flera tillfällen efter det försökt att ta sitt liv och vårdats på Vrinnevisjukhuset.
Hela familjens psykiska hälsa vacklar och föräldrarna kan idag inte ta hand om sina barn utan något stöd. Fyraårige Seid springer runt så mycket han orkar. Äter kex, äpple och leker med allt han kommer över. Han ler skrattar och har svårt att sitta still men i pappa Nedjats famn faller den glada masken av. Nedjat själv ler aldrig. Trots att hela familjen försöker hålla modet uppe är han den enda som aldrig, ens för en liten stund, glömmer.
Överklagat
Deras advokat har överklagat beslutet om utvisning men de svenska kontakterna vågar inte hoppas på att Migrationsverket ska ändra sitt beslut trots att det går emot FN:s barnkonvention.
- Jag förstår inte varför de inte gör en ordentlig utredning i det här fallet, går in och tittar på det enskilda fallet som de borde, säger den svenska kontakten.
Ångest
Minnen från kriget och oron över framtiden släpper inte taget utan vilar hela tiden som en tät dimma i rummet. Tystnaden är tryckande och ångesten vilar runt hörnet.
- Att gömma sig är oerhört påfrestande för en frisk människa men mår man dessutom dåligt, är det fruktansvärt, förklarar tolken.
Dygnen går långsamt. Nätterna präglas av mardrömmar och dagarna av en ända lång väntan.
- För tre och en halv vecka sedan skickades en överklagan in och familjen väntar spänt på besked, berättar de och hoppet lyser för en stund igenom.
Mamma Mirsada berättar om sin dröm att deras svenska kontakt ska komma och berätta att de får stanna.
- Jag kramar och kysser honom på kinden och mina tårar kommer att rinna, berättar hon och ett snabbt leende skymtar förbi men lika snabbt är verkligheten ifatt. Idag är rädslan och otrygghet familjens närmsta granne.
Så jobbar vi med nyheter