I det lantliga Hageby känner Berit igen sig
NORRKÖPING? Precis så här såg det ut. Jag känner att det här är min barndoms värld, säger Berit Westerberg, där hon låter blicken vila på modellen över forna tiders Hageby gård.En så förförisk modell, som hon och de andra i gruppen arbetat fram, och där det ser så oändligt idylliskt ut ? röda stugor med vita knutar bland gärden, fruktträd, betande kor.Just så, som det ska vara. Fast som det väl ändå, i den krassa verkligheten, inte riktigt var.
Fem entusiaster vid sin modellvärld. Fr v Elsie Rydman, Per-Axel Sjöberg, Lennart Enstedt, Arne Westerberg samt Berit Westerberg. FOTO: ANITA KJELLBERG
Foto: Fotograf saknas!
Det är en del av denna svunna värld, som nu återskapats av de fem entusiasterna i arbetsgruppen. Och modellen, den är så levande, så illusorisk att man tycker sig kunna stiga rätt in i den och traska fram på den smala grusade vägen som, kantad av telefonstolpar, slingrar sig genom denna lilla bebyggelse.
<b>Forna landsvägen</b>
Någonstans utanför modellens ram mynnar vägen ut i dåvarande landsvägen mot Söderköping ? lite bortanför nuvarande Hagebygatan, åt Smedby till. Och ännu något längre bort löpte den smalspåriga järnvägen, med närbelägna hållplatser som Vallby och Brånnestad.
Utspridda ligger här de små röda husen med sina vita knutar och ser ut som rena rama Bullerbyn. Norrgården och Mellangården var också just vad de kallades, och en gång för länge sedan var detta två olika ägor. Men på Berits tid ? hon kom hit ett år gammal år 1941 och bodde kvar fram till 1957 ? hade även det som då var Mellangården, och där hennes familj bodde, lagts under Hageby gård och arrendatorn där.
Familjen hette Freij och Berits pappa var rättare, förman på modernare språk, på Hageby gård. Arrendatorsfamiljen Edman bodde i Norrgården, och Berit brukade leka med arrendatorsdottern Marianne.
<b>Släde till skolan</b>
Då rörde det sig rätt så ofta om mamma, pappa, barn. De båda var också klasskamrater i Holmstaskolan, byggnaden finns kvar på nuvarande Holmstagatan. Dit gick eller cyklade de ? utom ibland på vintern, då de kunde få åka med häst och släde till skolan, med någon av fäderna på kuskbocken. Det var tider det.
Ibland följde de med föräldrarna upp till Vrinneviskogen för att plocka bär. Men någon gång fick de också hjälpa till, som till exempel med att gallra rovor.
I ett annat närbeläget hus bodde ladugårdskarlen med fru och åtta barn. Men med dem lekte Berit, av någon anledning, aldrig ? trots att en del av barnen där var i hennes egen ålder.
Här har man nog en återspegling av de klasskillnader, som fanns på den tidens landsbygd. Det var arrendatorns dotter, som Berit lekte med, och sedan också förblivit vän för livet med. Marianne har också med gamla fotografier hjälpt arbetsgruppen att rekonstruera denna värld.
<b>Just så var det</b>
Berit betraktar modellen och säger att just så här var det, hon kan så lätt återkalla hur hon steg ut där på gårdsplanen framför huset och hur fruktträden blommade och hur den farliga dammen låg där rakt fram. Den varnade mamma henne för, liksom för Ljura bäck som flöt fram inte så långt bort och som var farlig för små barn. Men var vuxna med så gick det bra att bada där, och badade gjorde man ju också ute i Ensjön.
På den lilla vägen kommer Konsumbussen farande (fast annars gjorde de nog de flesta inköpen hos handlaren borta i Brånnestad). Utanför familjens hus står pappa rättarens bil, en Ford Prefect, parkerad. Och faktiskt så höll han sig också med en motorcykel; en Royal, engelsk.
? Med den tog man sig långt. Mormor satt på bönpallen, mamma och jag i sidovagnen, säger Berit. Som själv skaffade moped, en enväxlad, så snart hon fyllt 15.
<b>Inget knussel</b>
Det är ingen exakt tidpunkt som fixeras på modellen, och man ska ju heller inte vara alltför knusslig vid rekonstruktioner som denna. Men nog är detta Hageby gård, som den i stort såg ut sådär mellan 1900 och 1960. Och allra mest liknar modellen nog början av 50-talet, sådant det då ungefärligen gestaltade i denna lilla del av världen.
Här på modellen är hästarna spända för sina lass, samtidigt som traktorn drar en skördetröska ute på åkern. I bakgrunden är höskörden avslutad, och på ett annat fält betar några av Hageby gårds 40 kor.
Runt omkring alla dessa röda hus med deras vita knutar sträcker sig gärden, köksträdgårdar, fruktträd, odlingar. Dasset var omgivet av svinstian och hönshuset, och vägen dit var i verkligheten inte alls lika förtjusande som den kan se ut här på modellen.
? Nej, när det var mörkt var man rädd att behöva gå ända bort dit, då fick mamma följa med, säger Berit.
<b>Så många detaljer</b>
Man kan inte undgå att imponeras av detaljarbetena på
modellen ? med den lilla pumpen, brunnen, remdriften på traktorn, de färgprunkande rabatterna, en skottkärra av gammaldags modell och mycket annat.
Arbetsgruppen kom igång i september, med Lennart Enstedt (som ägnat många år åt forskningar kring världen före det moderna Hageby) som initiativtagare. Kontakterna togs genom projektet Ditt Nya Hageby, och de fem blev ett alldeles lagom gäng, där Arne Westerberg förfärdigat alla de små trädetaljerna som spritts ut över denna landsbygd.
Men var och en i gruppen har dragit sitt strå till stacken. De har också haft hjälp av en gammal teckning, av fotografier, av Berits och andras minnen, av syneprotokoll och försäkringsbrev från de kommunala arkiven.
? Varje gång arrendet skulle förnyas upprättades ett syneprotokoll, säger Lennart Enstedt. Man kollade ordentligt i vilket skick, som fastigheterna var.
<b>Riktigt gamla tiden</b>
I riktigt gamla tider hörde delar av dessa ägor till S:t Johannis socken, som först 1918 inkorporerades med Norrköpings stad. Redan på sockentiden fanns andra planer för en del av marken, ett äldreboende var påtänkt men blev aldrig av.
Sedan Norrköpings stad tagit över fanns idéer om en liten villastad, och varje gång som arrendatorskontraktet skulle förnyas så ingick det i avtalet, att arrendatorn fick vara beredd på att kanske frånträda marken.
Vart modellen nu ska ta vägen är inte helt klart. Men Stadsmuseet har visat intresse, liksom även en del andra. Så det där ska nog inte behöva bli något problem.
<b>Det förflutnas spår</b>
Än i dag kan man i området spåra rester av husgrunder från denna svunna tid och här och var finns något gammalt fruktträd. Hälsningar från det förflutna, till en annan tidsålders Hageby.
Och så finns ju också själva Norrgården, huset där arrendatorsfamiljen bodde, kvar. På höjden mittför OK-macken ligger den ännu, omgiven av sina gamla kastanjeträd. Mellan mormonernas tempel och en förskola, och numera använd av kommunens handikappenhet.
Då kan man lätt tänka sig tillbaka i tiden, när man blickar mot det gamla röda huset med de vita knutarna. En kvarleva av ett stycke Sverige, som ännu ? än så länge ? kan återkallas i minnet.
Så jobbar vi med nyheter