Det här gatukrysset nämndes förr som Ringdahls hörna. Det kom av namnet på en känd manufakturaffär. Den hade ett fördelaktigt läge vid Kungsgatan-Sankt Persgatan. Mitt emot i hörnet där den vita skåpbilen på en av sidans bilder passerar låg en järnaffär. Den sedan länge rivna gamla bebyggelsen tillhörde Grytskvarteren som innehöll både industri- vekstäder och bostäder.
Kungsgatan var under förra seklets första hälft också Riksettan. Den tidens bilresenärer blev säkerligen ganska förbryllade när de plötsligt trängdes med alla andra typer av forden: Spårvagnar, lastbilar, hästskjutsar, springschasar och fotgängare. Just vid Ringdahls hörna växlade Riksettan över till Sankt Persgatan. Till och från Linköping.
Innanför den här yttre ramen doldes inne i Grytskvarteren ett av Norrköpings kanske märkligaste bostadsområden. Det var en liten kåkstad kring Västra Grytsgatan och utmed Södra Grytsgatan. Den klättrade upp nere ifrån Korsgatan och Norra Grytsgatan. De små husen låg tätt intill kullerstensgatorna där det knappast tog sig in andra forden än hästskjutsar i klapprande färder.
Den här bebyggelsen fanns kvar in till 1950-talet. I de dragiga små husen var det bistert vintertid. De värmdes upp med vedspisar från Näveqvarn eller Husqvarna och av kokskaminer.
Norrköping var ju i hösta grad arbetets stad, så här bodde textilens, andra industriers och verkstäders folk. En del av dem hade kämpat till sig ett eget litet hus, men annars hade de att rätta sig efter stränga fastighetsägare och deras kontrakt. För familjernas barn var det inte särskilt gott utrymme och ur olika synpunkter var det svårt att idyllisera området.
Ibland sade man Grytgårdarna om området, men så mycket gårdar var det väl inte. Lite små gläntor där man sommartid kunde sitta ute och njuta av solstrålar som nådde in. Det fanns några till sådana här småskaliga stadsdelar. De innehöll samma låga bostadsstandard som järnspiselrum och små ettor i de centrala flerfamiljhusen.
I de här boendena sågs svindlande skillnader mellan de fina husen kring torgen och utmed promenaderna kring stan och ute i villaområdena. Arbetarestadens invånare hade väldigt olika levnadsbetingelser, där boendets former var en klar markör för att lönen från slitsamma jobb inte räckte till välfärdsförbättring. Mot dessa förhållanden växte sedan miljonprogrammet som ett himmelrike.