Hurra, så bra
GÄSTSPEL av KUNGLIGA OPERANTrubaduren av G. VerdiKungliga Operans körNorrköpings SymfoniorkesterDirigent: Tobias RingborgPresentatör: Stefan Johansson
Trubaduren av G. Verdi
Kungliga Operans kör
Norrköpings Symfoniorkester
Dirigent: Tobias Ringborg
Presentatör: Stefan Johansson Vilken Trubadur! Och vilka solister! Och alltihop samlat på samma gång i De Geerhallen i torsdags. Kungliga operans kör och solister gästspelade, Norrköpingssymfonikerna spelade och det blev bara så bra. Historien är en fruktansvärd sak från 1400-talet med en intrig värdig att utredas i någon av alla tv-kanaler som frossar i brottsplatsutredningar.
Musik
Nu var operans chefsdramaturg Stefan Johansson på plats för att guida oss genom den förfärliga historien om 1400-talets herdersmord ända in till tredje led. Det gjorde han med den äran, lagom distanserat och mycket initierat. Eftersom allting sjöngs på italienska och Operans textmaskin inte fanns med så gällde det ju verkligen att hänga med i alla förvecklingar. Lena Nordin som den åtrådda kvinnan Leonora tog sig an sången med en ljuvlig tydlighet i pipan. Koloraturen svingade fram, fjäderlätt och målmedveten. Hon sjöng med enastående kontroll och bärighet. På något märligt sätt gjorde hon, tillsammans med de andra solisterna, att historien plötsligt verkade trovärdig. Det är inte ofta sådant inträffar, än mer sällan i en konsertversion som denna! Azucena sjöngs av Ingrid Tobiasson som inledde den andra akten med magnifik sång. Vilken värdighet! Rösten var väl tempererad och hennes närvaro i rollen total.Hon spelade inte Azucena - hon var Azucena under några timmar.Sången var så fysisk att den gick att ta på och jag tror att Tobiasson tämjde orkestern också. Rollen som Ines sjöngs av Ingela Berglund Kyhle med skärpa och stadigt markerat temperament. Hennes roll är ju inte så framträdande som de övriga kvinnliga solisterna, men hon gjorde den med eftertryck och mycket skön sång. Marcus Jupither som greve Luna kom bäst till sin rätt i duetter och andra samsjungna sånger. Hans röst hade en behaglig förmåga att jämna ut och fylla i där det behövdes för att täta samsjungningen. Hans duett med Leonora i den fjärde akten fick en enastående skärpa och lyster. Trubaduren själv, Manrico, sjöngs av Lars Cleveman med spikrak stämma och texten blixtrande ur munnen. Jag tror att han gillade sin roll, det är ju en ganska trevlig figur och Cleverman lyfte rollfiguren en bra bit över det nödvändigaste. Han samspelade verkligen med de övriga sångarna. Jodå, det fanns fler solister! John Erik Eleby t ex som Greve Lunas officer Ferrando sjöng oss igenom handlingen med säker och varm röst.Carl Unander-Scharin sjöng Ruiz, även han behagligt fokuserad i stämma och utspel. Men kören då? Jo, alldeles underbar med varm, stor klang. Därtill klockrent och en diktion värdig fröken Ur. Norrköpings Symfoniorkester slet hårt och var föredömligt lyhörda. Dirigenten Tobias Ringborg är värd alla aktning som lyckades foga samman alla delar och hjälpa till att göra en helhet av den något röriga med ändå hörvärda Trubaduren.
Så jobbar vi med nyheter