Bromsarna skriker till, pulsen är uppe i 180 och kroppen sitter på helspänn. Och så kommer Frågan med stort F:
Hur tänkte du nu?
- Ja, alltså, jag...
Jag tror inte jag tänkte alls om jag ska vara ärlig, inte just då. Det finns få positioner jag känt mig så utsatt på som bakom ratten på körskolan. Jag tror det är en kombination av att ständigt vara utstirrad av en person som du vet (eller tror) kan göra allt du gör mycket bättre och vetskapen om att ett ton stål kanske inte skyddar så mycket i 90 km/h.
Genom snö, tö och och regn knegade man på för att få till backtekniken, det perfekta filbytet och alla säkerhetsrutiner. När det gick fel kunde man höra orden redan innan de uttalades, de ekade i huvudet gång på gång.
Hur tänkte du nu?
Såhär i efterhand förstår man faktiskt varför de fyra orden återkom så ofta. Det var trots allt jag skulle lära mig köra och då var det också min skyldighet, inte mot någon annan utan mot mig själv, att bryta ner informationen som jag fick. Det är fyra ord som väcker eftertanke, tretton bokstäver som tvingar mig att se vad som är fel och förhoppningsvis rätta till det. Det tog ett tag att inse, men med körkortet i plånboken är det svårt att inte vara glad åt att frågan upprepades in i absurdum.