Hur 20-talets Paris blir till "kul musik"
Man ska värmas av lite musettedragspel och en violinist redan i foajén. Lite C´est si bon. Kanske något som påminner om gatukonst och för den som vill ha något att äta-dricka redan i förväg ska det finnas något som för en bort, ända till Paris och dessutom 80 år bakåt i tiden. Till tiden efter första världskriget, då när staden kring Tour Eiffel var konstens, musikens, filosofins, dansens och litteraturens huvudstad. Efter den mörka tiden skulle allt prövas, ifrågasättas, bli nytt.
Mats Jansson och Yoriko Asahara får varsin flygel att hantera på scenen i morgon kväll när det glada 20-talet, som det tedde sig i Paris, ska uppstå i De Geerhallen. De spelar ett stycke av Poulenc. Foto: Anita Kjellberg
Foto:
"Kul musik"
- Det är kul musik, säger Mats. Vi spelar på varsin flygel och vi har gjort det här stycket förr, i Hörsalen och senast i Osaka faktiskt, på en Japanturné. Stycket är från 1932, så det är lite sent i tiden jämfört med det övriga.
- Men det är inte särskilt svårt, säger Yoriko. Det har sina trixiga passager vi får jobba med, men det är framförallt roligt, inte så allvarstyngd musik.
Poulenc ska spegla tiden här, ha drag av populärmusik i sig, lite "chanson" och visst är det lekfullt. Orkestern hör till med alla stämmor men lite färre i varje, så som Poulenc har skrivit det en gång - och själva gärna spelade.
Otto Tausk ska dirigera och redaktören Stig Jacobsson säger att han är en glad skit och själv ska Jacobsson både hålla en introduktion före konserten och dyka upp ett par gånger under den för att binda samman eller berätta om kommande avsnitt.
Latinamerikanskt
Vi får höra Milhauds lilla stycke Oxen på taket som Svenska Baletten gjorde dans till under den här blomstrande tiden. Lite latinamerikanskt ska tydligt uppfattas här. Schweizaren Honeggers Pacific 231 handlar om ett lokomotiv och så den verkligen kufen i sammanhanget, Satie, han med sitt spleen, sitt vemod, han som skrev tapetmusik och gjorde texter om allting, säkert blir det någon anekdot när Stig Jacobssons kommer igång. Nu ges hans Gymnopédie nr 1 och nr 3 som altid beskrivs som drömska. Kompositören Satie släppte aldrig in någon i sin bostad, men skrev ur sig desto mer. Han finns med i alla beskrivningar avi 20-talets kubism, dadaism, surrealism, neoklassicism, i allt.
Helt i den stilen verkar också den löst sammansatta gruppen Les Six ha varit. Namnet fann en journalist vid ett tillfälle och så blev det. Var och en spelade sitt stycke och det som nu spelas är det enda kollektiva verk som finns av dem. Musiken kallas glada vinjetter och är som kommentarer till Cocteaus livfulla historia Bröllopet på Eiffeltornet.
Ska man lita på Stig Jacobsson kan det bli "hur kul som helst".
Så jobbar vi med nyheter